Jag hatar att vakna arg. Det är inte långt kvar till operation och det känns som att alla bara skiter i vad jag bett dem om genom att säga och göra saker som gör mig stressad, upprörd eller på annat sätt får mig att må skitdåligt. Jag ville ta det så lugnt som möjligt innan operationen och ha så lite stress, ångest och andra dåliga känslor som möjligt. Istället mår jag piss, känner mig irriterad, har en konstant sprängande huvudvärk och det är som om hjärtat lägger av snart. Men lyssnar folk på mig? Nej.

Igår var Mårten, jag och morsan på ett shoppingevent inne i stan. Jag minns inte vad det var som fick mig... Jo, nu minns jag. Både Mårten och morsan avbröt mig eller lyssnade inte på vad jag sa eller något liknande. Senare sa Mårten att min morsa blev sur av en kommentar jag sa om en av hennes vänner. Inte rakt ut förstås men hur många vänner har hon som har växt upp i en rikemansvärld och verkar vara rädd för allt som skiljer sig från det normala? Men hur fan kan jag tycka om någon som vid första mötet med mig inte en enda gång tittade mig i ögonen? Vi satt allihop vid matbordet och åt (tror vi firade morsan). Jag sa en sak, inte specifikt till någon, och vad gjorde subban? Hon kommenterade det jag sa... till Mårten! Precis som om han hade sagt det. Hon verkade ärligt talat vara rädd för mig. Jag hatar henne och sådana som hon men egentligen borde man kanske tycka synd om henne för att hon inte förstår sig på saker bara för att hon har levt i sin skyddade bubbla och aldrig upplevt något jobbigt. Och med jobbigt menar jag inte vilka märkeskläder man ska välja att ha på sig eller om man ska åka till Antibes eller till Dubai.

Äh, åt helvete med egoistiska, ignoranta och naiva människor. De kan få leva i sin påhittade syn om världen och braka ihop totalt när de inser att allt inte är som de trodde.