Jag opererades imorse. Det gick hyfsat bra. Det enda jobbiga var att de bedövade mig på ett annat sätt. Alltså jag blev sövd som vanligt men det andra gjorde de annorlunda. Själva operationen tog 30 minuter men jag fick åter igen sova 2 timmar extra. När jag skulle kliva upp från sängen i uppvakningsrummet för att gå till omklädningsrummet så vek sig mitt högra ben under mig. Läkaren sa att det nog berodde på att bedövningsvätskan runnit ner i benet. Jag fick sitta kvar ett tag men när jag skulle försöka igen så var det samma sak. De fick köra ut mig till bilen i rullstol. När jag skulle kliva in i bilen så vek sig benet skitmycket och jag ramlade baklänges, slog i jättehårt i skelettet vid rumpan (ett år utan träning har gjort att jag knappt har någon rumpmuskler eller fett, ingen naturlig kudde med andra ord).

Jag började gråta för alla känslor jag haft innan operationen (irritation, ångest, oro, depression) hade samlats inom mig och det här var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kände mig ännu mer ledsen för att ingen hjälpte mig. Sköterskan som kört ut mig i rullstolen (de gör alltid det för att folk inte ska sno rullstolarna) stod bara helt tafatt och gjorde inte ett skit. Hon frågade inte ens om jag var okej. Hon sa faktiskt ingenting utan gick bara in igen. Och Mårten då? Han stod precis bredvid mig men reagerade ändå inte.

Vi åkte från sjukhuset med mig storgråtandes. Efter en kort sträcka så slog det mig; tänk om stygnen hade gått upp eller något annat skadats när jag spänt mig för att försöka låta bli att ramla? Så vi åkte tillbaka till kirurgmottagningen. Alla var jättetrevliga och så men de sa att de inte kunde ta bort bandaget än. Jag ska däremot höra av mig om jag märker något ovanligt... vad det nu kan vara. Och om mitt ben inte blir bättre imorgon så ska jag omedelbart till akuten sa de för då kan det vara något annat fel. Jag testade att stå på det "bedövade" benet för ca en timme sedan och det veks inte på samma sätt. Får se hur det blir imorgon. Jag känner inte att benet är bedövat men när jag tidigare idag stod på bara höger ben så lydde det inte mig. Det är det äckligaste, att inte ha kontroll över sin egen kropp.

Ja, just det. Det var samma läkare som opererade mig igen. Jag frågade varför mitt bråck kom tillbaka efter första operationen. Han erkände faktiskt att det var hans fel. Han hade tagit ett för litet nät som inte täckte hela bråcket... eller så var det för att han inte satte det tillräckligt långt ner. Jag känner ingen ilska mot honom, han är ju ändå människa och inte robot. Jag tycker bara det är trist att just jag råkade ut för hans error.

Nu ska jag sova och låta kroppen läkas. God natt från en fruktansvärt deppig Vivi.