Tårarna har letat sig fram bakom ögonlocken igen. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga till mina föräldrar att jag inte orkar med tjafs. Den här gången var det en så töntig grej; en del av persiennen är trasig, men det är allt tjafs runt det hela. Morsan säger att de ska laga det, farsan säger surt att "vi får se" och stämningen i huset är bara skit. Hur det påverkar mig? Mer ångest och illamående.

Igår och idag tog jag inga smärtstillande tabletter alls för just nu är min ångest och mitt illamående värst. Jag har ganska hög smärttröskel så det onda kan jag stå ut med. Ångesten är värre. Tack och lov för Xanor.

Jag ringde Mårten och sa att jag inte pallar med att vara här just nu. Han skulle egentligen till sina föräldrar och äta men han kommer hit istället och så åker vi hem till mig ett par timmar. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan honom. Han är den bästa vän man kan ha.