Här är ett par bilder från ner-resan. Det regnade nästan hela tiden, framförallt i Tyskland nära Kassel. Det bara vräkte ner och det var iskallt. Vi var tvungna att stanna för Mårten såg nästan inte vägen. Av någon konstig anledning hamnar vi alltid där på natten. Den sista bilden är från hotellet i Saint-Tropez.

Det var 34 grader ute när vi åkte från lägenheten. Ändå är det inte en speciellt blå himmel ute. Väderstationen visar regn och jag har ont i huvudet. Det blir inte bättre av att nätet här i biblioteket är segt och jag måste hålla på och krångla för att någon idiot registrerat sig på en spelsida med min e-postadress. Så går det när man har mer än 30 adresser antar jag. Förstår bara inte varför vissa företag inte har så att man måste bekräfta sin mailadress. Allt skulle vara så mycket enklare då.

Tjoho, vi har kyla i lägenheten! Fattar inte varför miljövänliga AC är så bra... man måste ju fylla på dem med gas hela tiden. Vi har även haft kyla utanför lägenheten eftersom det regnade igår. Allt blev skitigt eftersom det ligger nästan granne med bonden och hans åker som han gödslade för inte så länge sedan. Bilen ser ut som någon har sprejat ner den med gyttja. Vi ska åka och tvätta den när vädret ser ut att bli lite stabilare.

Det är varmt i biblioteket idag... jag är hungrig också och börjar få ont i huvudet. Jag tog bara en åksjuketablett innan vi kom hit. Det funkar ju inte att käka Xanor varje dag...

Min broccoli är kvar. Så det är nog ett bråck. Igår gjorde det ont när vi var på en shoppingtur för att ihandla mat. Jag kunde förresten inte äta paracetamol-tabletterna mer än i 3 dagar. 1000 mg paracetamol... och dessutom skulle jag ta dem 3 gånger per dag. Voltaren-salvan hjälpte inte heller. Så det blir nog en hel del sittande framför TVn för mig. Kul semester. Men egentligen spelar det ju ingen roll om jag tar det lugnt här eller hemma i Sverige.

Om jag skriver konstigt eller fel så är det för att jag tagit Xanor... idag igen. Måste tyvärr göra det för annars mår jag bara ännu sämre. Idag bjuder i alla fall Mårten på kinamat. Yippie!

Nä, nu börjar det bli mycket folk här i biblioteket så det är dags att åka tillbaka till lägenheten... som det är typ +27 grader i för att AC:n inte funkar.

Nu har vi varit här i Spanien i ett par dagar. Tur att vi inte åkte senare, det är ju kaos precis vid spanska/franska gränsen med en massa eld som sprider sig utan att någon verkar kunna göra något åt det. Hade vi åkt ett par dagar senare så hade vi fastnat i de kilometerlånga köerna som bildats.

Jag mår fortfarande skit. Vissa dagar är lite bättre men andra känner jag mig sådär konstig igen. Det är så irriterande att det inte går att förklara bättre än att det känns som att kroppen lägger av.

Det var fler grejer jag skulle skriva om men jag har glömt bort det. Jag har tagit en hel del Xanor den senaste tiden på grund av att jag inte mår bra. En orsak som inte gör situationen bättre är att AC:n i lägenheten inte fungerar. Den kyler inte luften utan är mer eller mindre som en fläkt just nu. Min broccoli är inte så bra heller så jag tror inte att det är inflammation. Broccoli? Ja, eftersom de i Sverige sa att det är bråck men läkaren i Frankrike sa inflammation så tyckte Mårten att Broccoli var ett bra ord för vad det nu än är jag har.

Äh, jag kan inte förklara hur jag mådde när det var som värst. Kan bara säga så här: Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då.

Jag mår fortfarande inte helt bra men jag ska försöka förklara så gott jag kan hur jag mådde.

Mårten och jag bilade alltså ner genom Europa. Vi gjorde en liten avstickare till Saint-Tropez för det är så mysigt där. Eftersom det blev lite fel med tiden på dygnet när vi närmade oss stället (man kan ju aldrig beräkna exakt när man är framme) så stannade vi någon timme därifrån vid en bensinstation och rastplats där vi gjorde i ordning oss för att sova. Jag mådde inte så bra då (mådde lite illa och kände mig konstig) men jag tänkte att det kanske skulle bli bättre om jag sov.

Efter någon timme eller så vaknade jag och mådde riktigt dåligt. Det går inte att beskriva hur jag mådde på annat sätt än att det kändes som att kroppen höll på att stänga av. Jag mådde fortfarande illa och det kändes som att något var fel men jag kunde inte sätta fingret på exakt vad som var fel. Hela jag skakade men inte av frossa. Dessutom kunde jag inte sitta still, jag var tvungen (gick inte att kontrollera) att sträcka ut armar och ben ungefär som att om jag inte gjorde det skulle jag hamna i koma eller liknande. Mårten föreslog att vi skulle köra vidare för om jag fick lite svalare luft via AC:n i bilen så skulle jag kanske må bättre. Vi åkte en stund men stannade sedan vid en mack för att testa att sova igen. Det gick inte. Både Mårten och jag fick samma tanke: att ta in på hotell och sova ut ordentligt. Vi åkte runt tidigt på småtimmarna i Saint-Tropez för att hitta ett rum. Alla var fullbokade. Vi ringde Mårtens föräldrar som lovade att kolla runt på nätet och försöka hitta något hotell till rimligt pris. Under tiden mådde jag allt sämre och till slut bröt jag ihop både fysiskt och psykiskt så vi använde min GPS för att hitta närmaste sjukhus. GPS:en är verkligen en lifesaver för man behöver bara trycka på "hjälp" och sedan "närmsta sjukhus" så får man kördirektionerna dit. När jag skulle gå de sista metrarna från bilen till akuten så höll jag på att falla ihop men Mårten var snabb och tog tag i min arm.

När vi kom in tog de mig direkt till ett behandlingsrum medan Mårten fyllde i papper. Vid det här laget var jag halvt borta, mådde illa, kände mig jättekonstig och det gjorde ont vid bråcket. Två personer försökte hitta en ven i vad som kändes som en evighet. De försökte först på högra armen men testade sedan vänstra och lyckades efter ett tag. Trots att vi var på sjukhuset i Saint-Tropez så var de jättedåliga på engelska. Jag försökte förklara hur jag mådde. Bråck heter väl hernia på engelska så jag tänkte att det säkert heter liknande på franska och de fattade det... "herni" eller något sådant sa de. Efter att de hade tagit flera burkar blod så satte de in ett vanligt dropp för jag var säkert lite uttorkad och sedan fick jag smärtstillande via dropp också. Sedan kom Mårten in och vi fick veta att vi skulle vänta på killen som skötte röntgen för de skulle kolla mig med ultraljud. Jag låg där i säkert mer än en timme och väntade. Då och då slumrade jag till men vaknade tvärt eftersom andningen lade av. Under stunderna när jag var "borta" så testade Mårten att hålla sin hand ovanför min mun och han sa att man kände knappt att jag andades. Droppet och det smärtstillande började verka lite... så när det var dags att rullas iväg till röntgen så mådde jag lite bättre. Snubben med ultraljud kunde inte se något bråck, men han sa att det utesluter inte att det finns där. Däremot tyckte han att en lårmuskel som har sitt fäste ungefär i samma område var inflammerad. Efter det rullades jag tillbaka och Mårten var tvungen att vänta utanför för det började bli ganska fullt på akuten. Jag fick vänta ett bra tag till innan läkaren kom och sa att han skulle skriva ut recept på två olika mediciner mot inflammation. Eftersom jag har magkatarr kan jag inte ta piller som innehåller acetylsalisylsyra eller vad fan det kallas... så jag var lite orolig över vad han skrivit ut. Men när vi besökte apoteket så upptäckte vi att det ena var en salva (Voltaren) och tabletterna innehöll dubbelt så mycket paracetamol som vanliga Alvedon.

Efter akutbesöket hjälpte Mårtens familj till att fixa ett hotellrum. Det var inte så dyrt faktiskt eftersom de bokade det över nätet. Mårten och jag var helt slut så vi gick och lade oss redan klockan åtta och sov sedan nästan 12 timmar. Dagen efter gick vi omkring lite i Saint-Tropez och bara njöt av värmen och lugnet.

Mårten och jag är i Saint-Tropez. Ja, det låter glamouröst... men jag spenderade halva dagen igår på akuten. Just nu är vi på ett hotell några km från centrum. Vi ska snart äta frukost, ge oss iväg till hamnen och sedan åka vidare mot Spanien. Jag skriver mer när vi är framme om hur jag mådde.

Mantorp. Ja, vi är på väg nu. Söderut alltså.

Allt är skit. Mårten ringde kirurgen och de har bara tid i slutet av augusti. Jag kan fan inte ligga här hemma med ångest ända till dess. Då kan jag lika gärna åka iväg och besöka akuten i Spanien om det blir värre... eller om det finns någon klinik där som kan fixa en operation snabbare. Mårten är på väg hit så att vi kan sätta oss ner och diskutera hur vi ska göra... men jag tror det är bäst att vi åker. Sitter jag här hela tiden kommer min ångest bara byggas upp mer och mer. Jag behöver sysselsätta min hjärna med andra saker så jag inte kan tänka på det som är jobbigt.

Mårten har kanske fixat så att en läkare kan skriva ut Xanor åt mig i Spanien. Det vore synd om jag ska snåla med mina piller och behöva må dåligt över det. Man får ju nästan ångest bara av att veta att man har för få tabletter med sig.

Jag fortsätter nog att skriva dagbok ändå. Känner jag mig själv rätt så skulle jag inte kunna låta bli. *ha, ha*

Idag mår jag illa. Det känns bara som att det är så mycket... att vänta på en tid hos kirurgen, päronen har kommit hem och det känns lite konstigt efter att ha varit ensam i ca 6 veckor, jag längtar efter att få åka iväg till Spanien...

Man blir ju helt förvirrad av narkotikaklasser. Vissa säger att Xanor tillhör klass IV medan en del säger klass III och andra klass II. *suck*. Det spelar egentligen ingen roll... jag har intyg i alla fall.

Mina föräldrar kommer hem inatt så jag har svabbat golvet överallt i huset. Det var inte speciellt kul då det gjorde ont vid bråcket hela tiden. Nu är det rent i alla fall så jag får väl bara ta det lugnt, vänta och se när kirurgen hör av sig. Det vore bra att veta så att man kan planera lite. Jag hade tänkt bada idag... nåväl, får väl se hur det blir.

Nu är jag hemma från akuten. Jag ska opereras. Det är ett ljumskbråck... precis som jag misstänkte. Jag skulle kanske ha blivit läkare. Killen jag pratade med på akuten ska försöka fixa en akut-tid. Mårten och jag ska fortfarande till Spanien men det blir lite fördröjt. Hur länge beror på när jag får tid.

Jag funderar på att lägga ner den här dagboken. Det är ändå ingen som läser vad jag skriver. Ja, visst... det är en dagbok och jag skriver egentligen inte för andra. Men Bloggers jävla statistik går inte att ta bort och jag känner mig faktiskt lite nedstämd när jag ser att det oftast är 0 personer som läst mina inlägg. Jag har kanske 1 läsare i veckan (förmodligen morsan eller Mårten). Det skulle vara bättre om jag inte såg hur många som läste.

Dessutom händer det inte så mycket i mitt liv. Jag menar, jag har fortfarande panikångest och social fobi. Jag kanske gör som i början av mitt dagboksskrivande: en helt privat dagbok som jag skriver på papper. Jag är bara så trött på allt. Jag känner mig jättedeppig.

Imorgon kommer mina föräldrar hem. Då kanske jag kan få lite service från morsan... om hon inte är på dåligt humör. Jag kan inte göra något ansträngande alls och helst ska jag ligga ner så inte bråcket trycker på.

Jag har tagit 4 Xanor idag... eller var det 5? Jag minns inte vad vi gjorde tidigare idag. Jo, jag minns att jag köpte god sockerfri kexchoklad. Jag klippte håret på Mårten också. Var det verkligen idag?

Nej, nu ska jag sova. Jag är trött.