Jag ska lägga mig nu. Tog 2 stycken Xanor för en stund sedan eftersom jag inte mår så bra. Tidigare idag mådde jag okej. Jag filmade fåglarna lite mer. Alla klipp går att hitta på http://youtube.com/vivimixed

Här är en liten videosnutt jag filmade för någon timme sedan. Det är svårt att få med fåglar på bild och film... men jag ska försöka göra fler klipp senare.

Nu är våren här! Det är plus 1,6 grader och det snöar, underbart! Öh... nej, kanske inte.

Jag väcktes klockan 05:45 imorse av två ungar som hade hoppat ur boet och skrek efter mat. Jättegulligt.

En av ungarna hoppade ut från boet för en stund sedan. Den var bara ute ett par sekunder men det var kul att se ändå. *he, he*

Nu har jag duschat ordentligt och gjort rent med alkohol från Spanien. Där har de starka grejer. Jag har i alla fall inte sett någon motsvarighet i Sverige som det är så mycket alkohol i. Skit samma, det fungerade jättebra när jag gjorde rent såren efter förra operationen.

Idag tittade en av fågelungarna ut från boet. Det börjar kanske bli dags att testa vingarna...

Utan dessa skulle man må ännu sämre än figuren i nedre högra hörnet...

Jag har lite kex och Citodon på nattduksbordet ifall att jag inte skulle stå ut med smärtan (nästan alla mediciner förutom Xanor är bäst att ta när man har mat i magen). Har ett glas vatten på golvet inom räckhåll också. Det kan ju vara bra när man har brustabletter. *ha, ha*

Bara en grej till innan jag lägger mig. Måste ju berätta att mina fågelungar har öppnat ögonen! De gjorde det för någon dag sedan och det är hur gulligt som helst. Dessutom börjar de få lite mer fjädrar och ser så fluffiga ut.

Nej, nu ska jag sova. God natt.

En helt annan sak: Jag döpte för ett tag sedan om mina fåglar till Sheppard och Vala. Ja, det är åter igen namn från TV-serier (Stargate SG-1 och Stargate Atlantis). Men det verkade ju fungera för strax efter namnbytet så fick de ungar. *he, he*

Det känns som att jag vill sova i typ fyra veckor och sedan vakna och vara helt "frisk". Men så enkelt ska det inte vara. Jag har fortfarande inte ätit smärtstillande. Det gör ont som fan ibland men jag står ut. Däremot käkar jag Xanor mot ångesten, speciellt innan jag ska sova. Vet inte om jag skrev om det men andra natten efter operationen hade jag hemskt mycket ångest.

Nu ska jag borsta tänderna och sedan lägga mig och försöka sova. Jag har bullat upp med en massa kuddar i sängen (bakom huvudkudden alltså). Det gör att jag inte kan vända mig i sömnen utan sover på rygg hela natten.

Tårarna har letat sig fram bakom ögonlocken igen. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga till mina föräldrar att jag inte orkar med tjafs. Den här gången var det en så töntig grej; en del av persiennen är trasig, men det är allt tjafs runt det hela. Morsan säger att de ska laga det, farsan säger surt att "vi får se" och stämningen i huset är bara skit. Hur det påverkar mig? Mer ångest och illamående.

Igår och idag tog jag inga smärtstillande tabletter alls för just nu är min ångest och mitt illamående värst. Jag har ganska hög smärttröskel så det onda kan jag stå ut med. Ångesten är värre. Tack och lov för Xanor.

Jag ringde Mårten och sa att jag inte pallar med att vara här just nu. Han skulle egentligen till sina föräldrar och äta men han kommer hit istället och så åker vi hem till mig ett par timmar. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan honom. Han är den bästa vän man kan ha.

Jag opererades imorse. Det gick hyfsat bra. Det enda jobbiga var att de bedövade mig på ett annat sätt. Alltså jag blev sövd som vanligt men det andra gjorde de annorlunda. Själva operationen tog 30 minuter men jag fick åter igen sova 2 timmar extra. När jag skulle kliva upp från sängen i uppvakningsrummet för att gå till omklädningsrummet så vek sig mitt högra ben under mig. Läkaren sa att det nog berodde på att bedövningsvätskan runnit ner i benet. Jag fick sitta kvar ett tag men när jag skulle försöka igen så var det samma sak. De fick köra ut mig till bilen i rullstol. När jag skulle kliva in i bilen så vek sig benet skitmycket och jag ramlade baklänges, slog i jättehårt i skelettet vid rumpan (ett år utan träning har gjort att jag knappt har någon rumpmuskler eller fett, ingen naturlig kudde med andra ord).

Jag började gråta för alla känslor jag haft innan operationen (irritation, ångest, oro, depression) hade samlats inom mig och det här var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kände mig ännu mer ledsen för att ingen hjälpte mig. Sköterskan som kört ut mig i rullstolen (de gör alltid det för att folk inte ska sno rullstolarna) stod bara helt tafatt och gjorde inte ett skit. Hon frågade inte ens om jag var okej. Hon sa faktiskt ingenting utan gick bara in igen. Och Mårten då? Han stod precis bredvid mig men reagerade ändå inte.

Vi åkte från sjukhuset med mig storgråtandes. Efter en kort sträcka så slog det mig; tänk om stygnen hade gått upp eller något annat skadats när jag spänt mig för att försöka låta bli att ramla? Så vi åkte tillbaka till kirurgmottagningen. Alla var jättetrevliga och så men de sa att de inte kunde ta bort bandaget än. Jag ska däremot höra av mig om jag märker något ovanligt... vad det nu kan vara. Och om mitt ben inte blir bättre imorgon så ska jag omedelbart till akuten sa de för då kan det vara något annat fel. Jag testade att stå på det "bedövade" benet för ca en timme sedan och det veks inte på samma sätt. Får se hur det blir imorgon. Jag känner inte att benet är bedövat men när jag tidigare idag stod på bara höger ben så lydde det inte mig. Det är det äckligaste, att inte ha kontroll över sin egen kropp.

Ja, just det. Det var samma läkare som opererade mig igen. Jag frågade varför mitt bråck kom tillbaka efter första operationen. Han erkände faktiskt att det var hans fel. Han hade tagit ett för litet nät som inte täckte hela bråcket... eller så var det för att han inte satte det tillräckligt långt ner. Jag känner ingen ilska mot honom, han är ju ändå människa och inte robot. Jag tycker bara det är trist att just jag råkade ut för hans error.

Nu ska jag sova och låta kroppen läkas. God natt från en fruktansvärt deppig Vivi.

När båda fågelföräldrarna var ute för ett par dagar sedan så passade jag på att ta en bild på ungarna i boet. Visst ser det ut som 5 stycken? Den största är i alla fall den till höger...