Hej, jag var på SPS idag. Men jag kom bara dit vid halv två på eftermiddagen. Fick skjuts... Nästan hela förmiddagen så sov jag... som en stock. Det måste vara medicinen. Från att ha ätit 150 mg Zoloft har jag sedan den 13/11 minskat till 100 mg. Och börjat med ½ Efexor. Idag har jag tagit 1 Efexor. Jag ska öka Efexor och sänka Zoloft i fyra-dagars intervaller. Kul. Inom ca en månad ska jag alltså ha gått över till Efexor. Hm...

Jag hatar hetsiga och "laddade" diskussioner där folk blir arga, ledsna osv. Idag var det någon som tog upp att om man verkligen vill något, är det bara att kämpa... och så klarar man av det. Hm... det låter ju lätt, men jag håller inte riktigt med om det. I vissa fall ja, men det är ungefär som att säga till en som håller på att drunkna: "Kämpa på, du kan klara det bara du vill". Visst. Det funkar inte varje gång.

En del människor verkar inte ha någon insikt i hur andra personer kan uppleva en sak. Som t.ex. panikångest, social fobi, tvångstankar och liknande. Alla kan te sig på olika sätt. Jag kan åka hiss men inte buss. Jag trivs bättre i stora grupper människor än i små. Och paniken... jag har aldrig upplevt riktigt dödsångest men panik har man verkligen känt av. Det går inte att beskriva... panik kanske är ett för lamt ord... jag skulle nog säga att det var ren skräck jag kände när jag mådde som sämst.

I början fick jag bara panikattacker när jag var ute från hemmet. Men jag glömmer aldrig när jag en kväll satt och kollade på TV. Helt plötsligt, som om en blixt hade slagit ner i mig, kom paniken... det började i magen, längs ryggen, upp mot nacken... spred sig i resten av kroppen... kändes som is i magen... jag svettades, frös, andades häftigt, hjärtat slog onormalt fort... händerna var stela och kalla som på ett lik... illamående... Men det värsta var ändå känslan av att hemmets trygghet var som bortblåst. Det kändes som att jag var ensam, långt bort från civilisationen, hjälplös... ingen hjälp fanns tillgänglig.

Vad gör man när man mår dåligt mitt i natten? Vem ska man ringa? Vart ska man vända sig? Fortfarande så har jag svårt för mörker... varje gång jag är förkyld och mår lite illa och det börjar mörkna ute så kommer känslorna och minnena tillbaka från första gången jag fick en panikattack. Mörkret... tystnaden...