Idag var jag på föreningen. Det var trevligt... men ändå så var jag inte på något vidare humör. Det var en sådan här "vad är meningen med livet"-dag. Och det lär inte bli bättre i morgon. Då ska jag försöka ta mig till SPS... själv. För jag måste ju träna på att åka... Ja, vi får väl se om jag kommer iväg... men jag skulle knappast tro det. Inte med alla tankar som snurrar i huvudet; Jag ska ta bussen... men tänk om jag missar den... eller den kommer för sent? Tänk om jag mår illa på bussen och måste spy. Om jag kliver av någonstans... mår dåligt... hur kommer jag därifrån? Jag måste byta buss.. eller ska jag gå... i kylan? Ofrivilligt så bygger man upp olika katastrofer och hinder som gör att man till slut verkligen tror på tankarna och inte kan gå ut.

Nu på onsdag är det "psykiatrins dag" med olika föreläsningar på psykiatriska mottagningar. Det är bra att det kommer ut mer i samhället så att de gamla fördomarna för "psykiska funktionshinder" försvinner. Ska det verkligen behöva vara så än idag att man inte vågar berätta för vänner eller närstående att man mår psykiskt dåligt? Måste man hela tiden gömma sina känslor och andra "ej passande" problem bakom ett anständigt och vårdat yttre? När folk inte kan vara sig själva... då kan man verkligen ställa sig frågan; vad är meningen med livet?