Idag var det lika trevligt på SPS som det brukar vara. Varför kan det aldrig vara så här på sommaren? Då är det nästan inga på föreningen på onsdagar... konstigt nog. Idag var det en ny kille där som inte mådde så bra. Han hade ångest... hela tiden... konstant ångest. Vad hemskt. Han hade visst fått en snedtripp av cannabis. Det var bara fjärde gången han provade på... Kände medlidande eftersom jag kände igen mig mycket i det han sa. Jag har flera gånger undrat om det jag råkade ut för på en fest också hjälpte till att utlösa panikångesten. Det var på ett rave... ja, ja... jag vet vad ni tänker... att det bara är droger på såna ställen. Kanske det, men jag kan slå vad om att det är mycket värre på vissa "innekrogar" och andra ställen också. Nåväl, en kille som jag dansat med större delen av kvällen frågade i alla fall om jag ville ha lite av hans läsk."Visst", sa jag och tog ett par klunkar. Jättedumt av mig... jag hade inte haft ögonen på honom hela tiden... så han kunde mycket väl ha smugit ner någonting i läsken. Ja, jag är ganska övertygad om att han gjorde det. För de kommande tio timmarna dansade jag nonstop utan paus och mådde "skitbra". Allting var toppen. Men sen... urk... jag var tvungen att springa ut och spy... Det var ett par månader efter det här som min panikångest bröt ut. Kanske skulle den ha kunnat bryta ut tidigare... men jag satt ju bara hemma innanför "mina fyra väggar" som morsan så bra uttryckte det. Och visst kände jag det som att jag gick i bomull... ett slags vakuum... allting kändes så totalt... hopplöst och overkligt.

Nu när jag mår bättre... med tanke på panikångesten alltså så börjar jag likna mitt gamla jag. Men jag undrar om jag någonsin kommer att bli som förut. Jag tror inte det. Men jag hade det ganska kul innan... trots att de flesta jag träffar upplever mig som ganska blyg och snäll så har jag faktiskt en annan sida också. Man får ju inte glömma att jag är född i stjärntecknet tvillingarna där kännetecknet är just "dubbel personlighet". Vem skulle tro mig om jag sa att jag förut åkte helt ensam in till stan, gick på discon och olika klubbar? Att jag dansade i flera timmar, pratade med trevliga människor och var riktigt social? Att jag själv gick på en konsert och stod och trängdes med 8000 andra människor? Att jag satte in kontaktannonser på text-TV och gick på fem olika blind-dates? Vem skulle tro mig? Ingen... men det är faktiskt sant. Så var jag innan jag fick "gåvan" panikångest.