Nu har jag nog babblat tillräckligt för ikväll. Anledningen till att jag babblar är att min Roger inte är här idag. Han jobbar över... *snyft*. Jag tror att biverkningen som jag hade av den förra medicinen... alltså den totala avsaknaden av sex har börjat gå över. Så när jag säger att jag saknar min kille... så saknar jag honom verkligen... mycket. Ja, jag vet vad du tänker mamma. Vi använder alla tänkbara skydd. *skratt*. Sånt fick man lära sig i skolan... Oj, nu rodnar jag visst lite... *he, he*.

Jag har ingenting emot att skriva om mina känslor och tankar så här på Internet. Förut var jag nämligen som en sluten mussla. Jag behöll allt för mig själv. Ångest, vrede, ilska, sorg... allt samlades inom mig och jag öppnade mig aldrig för någon. Jag tyckte liksom att "vad då.. det hjälper väl inte att prata med någon"... men det är precis tvärtom. Och det vet jag nu. Nu kan jag gråta framför andra. Jag kan säga exakt hur jag mår och vad jag tycker och tänker... ja, nästan i alla fall. Och det känns fan så mycket bättre!