Herregud vad jag är slut. Vilken dag alltså! Jag vaknade klockan fyra imorse. Försökte somna om. Det gick inte. Jag steg upp, åt frukost, satt någon timme vid datorn. Väckte sedan Roger klockan 05:45. Vi tog bussen som gick 06:21. Framme i centrum halv sju. Inte en människa i syne och centrumet öppnade inte förrän sju. Snön yrde runt om oss och den starka blåsten sökte sig in under våra jackor... brr! Vi stod ute i kylan i en halvtimme. Under tiden samlades det ett par människor till, men inte så många som jag hade väntat mig.

Klockan sju blev vi insläppta. Alla gick i normal takt (ja, faktiskt!) till bokhandeln och började kolla bland böckerna. Det var bara ca 10-12 stycken som var där så tidigt och letade böcker. Lugnt och skönt med andra ord. Roger och jag var färdiga på en halvtimme. Jag hittade alla böcker jag skulle ha (jag köpte några åt morsan också). Jaha, vad skulle man hitta på härnäst? Mataffärerna öppnade bara vid nio och de andra vid tio. Vi gick omkring och tittade i skyltfönster. Sedan hittade vi ett fik som hade öppnat. Roger tog en kaffe med ostmacka, jag tog en glass och en munk (väldigt nyttigt). Vi tog det lugnt... pratade och fikade. När jag var färdig med glassen och hade påbörjat munken så kände jag mig lite yr och vimmelkantig för en kort stund. Det räckte för att sätta igång de felaktiga tolkningarna i min hjärna. Jag började må illa. Jag gav munken till Roger och sa att jag inte orkade mer. Illamåendet stegrade sig... och jag kände den illavarslande paniken komma smygande. Min blick sökte sig automatiskt efter en utgång eller toalett. Det gjorde bara illamåendet värre, så jag försökte fokusera blicken på ett ställe. Jag sa inget till Roger... och många undrar kanske varför jag inte gjorde det. Jag tycker bara att det blir värre när folk hela tiden frågar: "Hur känns det nu? Behöver du lite frisk luft? Vad kan jag göra för att det ska kännas lättare?". Och värst är nog den medlidsamma, studerande blicken man får...

Jag satt med de hemska känslorna i ca 20 minuter. Själva paniken varade bara någon minut. På något konstigt sätt klarade jag ändå av att lugna ner känslorna och tankarna, och kunde fortsätta vara kvar i centrum för att uträtta ett par andra saker som jag hade planerat att göra.

Fast nu är jag som sagt var alldeles utmattad. Jag tror inte att jag orkar åka till föreningen idag. Inte med det vädret som är heller. Fy fan vad det blåser!