Jag trodde knappast att det kunde bli jäktigare än det var igår, men där hade jag fel. Telefonen ringde klockan 9 imorse. Det var en från föreningen som frågade om jag ville bli hämtad. Jag sa att jag skulle sova en liten stund till. En timme senare ringde telefonen igen. Då fick jag veta att artikeln om mig hade kommit med i tidningen. Oh, shit! Först tänkte jag att "jag vågar nog inte kolla", men sedan tog jag mod till mig och läste tidningen på Internet. Artikeln var riktigt bra... och jag såg inte allt för hemsk ut på bilderna. *ler*.

När jag sen kom till föreningen läste jag även tidningen i pappersformat. Tänka sig... en liten bild av mig på förstasidan. Känns helt otroligt. Jag med min sociala fobi och allt... Jag har bara varit med på bild i tidning en gång innan, och det var längesedan. Det handlade om dagiset jag gick på, som låg alldeles bredvid en tungt trafikerad väg. På bilden stod några barn, bland annat en liten Vivi, och tittade på en långtradare som körde förbi. Det enda som skiljde barnen från vägen var ett enkelt stängsel.

Hrm, jag är hemskt trött och tankarna irrar omkring lite. Tillbaka till dagens händelser. På förmiddagen var det ganska lugnt på föreningen, det var bara "föreståndaren" (Tommy) och jag. Han satt och läste lite olika papper, så när telefonen ringde gick jag för att svara. Det var en tjej från TV som ville prata med Tommy. Efter några minuter kom han och sa att de ville göra en intervju med mig. Herregud! tänkte jag. Men vad kan egentligen hända? Jag klarade av en intervju för tidningen... så det ska nog gå bra med det här också. Så tänkte min hjärna... men kroppen reagerade ändå annorlunda. Hjärtat slog hårt och snabbt och jag kände den så välbekanta nervositeten komma över mig. Innan jag hann tänka allt för mycket på saken, sa jag att jag skulle ställa upp.

Och visst gick det väl hyfsat bra. Jag försökte i alla fall koppla av och vara så "naturlig" som möjligt (vilket inte är så lätt när man egentligen skulle vilja stänga in sig i ett rum och vara för sig själv). För hur är det att leva med social fobi? För jävligt. Men fortfarande tänker jag inte på mitt problem som "social fobi" utan mer som blyghet eftersom det är vad jag fått höra av alla runt omkring mig. Men var går gränsen mellan blyghet och social fobi? Finns det någon gräns?

Redovisningarna i skolan... var det bara vanlig blyghet och nervositet jag kände då? Jag mådde så pass dåligt innan redovisningarna att mina fysiska symtom blev outhärdliga. Jag fick ofta väldigt ont i magen, huvudet eller kände illamående. Och inte hjälpte det när läraren en gång sa: "Kan du inte läsa högre? Du låter som en liten pipig mus". Själv stod jag framme vid tavlan och var glad att jag över huvudtaget kunde stå framför klassen och prata... när jag helst av allt bara ville springa därifrån.