Äntligen hemma. Jag är helt slut... Det var en händelserik dag idag. Jag träffade läkaren klockan elva på förmiddagen. En tant från Försäkringskassan var med på "mötet". Det vi diskuterade var rehabilitering och terapi. Får väl se hur det går med det... Min läkare frågade ingenting om min medicinering och jag sa heller inget om att jag på egen hand håller på att sänka. Jag tycker att jag mår mycket bättre. Igår kände jag till och med en längtan efter att åka in till stan. Det är något som jag inte har känt under alla år jag mått dåligt. Jag har inte haft lust till någonting. Men nu... tänk vad kul det skulle vara att komma ut bland folk. Ja, jag vet att många tänker att när man har social fobi trivs man väl inte bland människor. Men jag har väl en annan sorts social fobi. Jag mår toppen när jag är bland massor av människor... så länge jag inte behöver säga något eller göra något som drar uppmärksamheten till mig.

På eftermiddagen kände jag mig lite seg och hängig (det är väl efter förkylningen) så jag var nära att åka hem, men ångrade mig eftersom det var ganska trevligt på föreningen. Jag visade några andra hur man gjorde en dokumentmall i Word (på datorn) med sidfot, sidhuvud och lite andra saker. Då kom "chefen" in och snackade något om social fobi, en medicin som skulle godkännas för just social fobi och att folk från en tidning skulle komma... Och han hade "anmält" mig som intervjuobjekt. Oj, oj, oj... Men sedan tänkte jag "Ok, det blir en bra träning för mig". Och det blev det verkligen. Att sitta och prata med främmande människor är jobbigt... att dessutom sitta och prata om sig själv är ännu jobbigare. När jag kom till delen i "mitt livs historia" när jag försökte ta livet av mig... ja, då började jag gråta. Ändå tycker jag inte att det är så hemskt jobbigt att berätta om det... men det är så mycket minnen och känslor från den tiden som bubblar upp... nåväl, jag fortsatte berätta efter ett tag när jag hade hämtat mig, och sedan gick det ganska bra.