Sista avsnittet av "Arkiv X" var idag. *snyft*. Nu får man vänta ända till hösten när de börjar sända serien igen.

Jag är fortfarande trött. Imorgon ska jag till föreningen tror jag. På lördag blir det Bingolotto eftersom jag vann en gratis lott förra veckan. På söndag (alla hjärtans dag) ska jag och Roger ner i tvättstugan. Ja, vi kollade inte datumet så noga när vi bokade tiden. Men dan blir ju inte förstörd bara för det. *ler*.

Jag börjar samla på mig en massa folk på min ICQ (I seek you) lista. Nåväl, som tur är så är inte alla "online" samtidigt. Inte min moster i alla fall. I Toronto är klockan bara 17:57. Det är lite jobbigt om man ska prata med alla hela tiden.

Idag var det ganska lugnt på föreningen. Ja, det kom förstås en del personer. Idag var det nästan en "social fobisk dag". De flesta som var där hade social fobi. Apropå det... häromdan fick jag frågan vad som var värst: panikångest eller social fobi. Eftersom jag har fått diagnosen panikångest med inslag av agorafobi samt social fobi, så kan jag på ett helt annat sätt jämföra de två olika "sjukdomarna". Båda är förstås väldigt jobbiga att leva med. Men om jag måste välja en som är värst blir det nog panikångesten. Innan jag fick panikångest (och bara hade social fobi) kände jag mig ändå trygg i hemmet och i trakterna närmast hemmet. Jag klarade mig igenom svåra situationer... även om jag gjorde mitt bästa för att undvika dem. Har blivit en mästare på att ljuga. För hur jävligt det än var i skolan eller på något annat ställe så blev jag alltid lugn och kunde slappna av när jag kom hem.

Panikångesten däremot... fy fan. Det är en hemsk känsla. Ett tag i början kunde jag känna mig trygg och må förhållandevis bra i hemmet, men sedan fick jag panikattacker även där. Då försvann den sista lilla tryggheten jag hade... och det kändes kallt, ödsligt och förfärligt varje gång jag fick en panikattack. Jag kände mig ungefär som följande text ur en skräckfilm och en låt:

Where are you going to run?
Where are you going to hide?
Nowhere... because there is no one like you left.

*suck*. Bara skit hela tiden... men ändå så kämpar vi små människor vidare mot ett okänt, ouppnåeligt mål. Har bara en sak att säga:

No hay más esperanza.