Den här helgen har varit ett helvete. Det började i lördags. Jag har den senaste tiden känt att det varit något mellan mig och Roger. Jag frågade honom varför han blivit mer "känslokall"... alltså inte visat sina känslor som förut. Det han svarade med var ett frågande "Jaha?". Vi pratade lite mer om det men kom inte fram till något. Sedan fick vi skjuts till mina föräldrar där vi skulle äta lunch. Det gick ganska bra, men jag var inte på humör för att umgås med andra. Jag sa till mina föräldrar att jag hade fått min månadsplåga och att jag inte kände mig så bra. Det är också en grej... jag skulle ha fått den i fredags eller lördags... men den kommer nog så småningom... hoppas jag.

Nåväl, Roger och jag fick skjuts hem. Sedan kommer jag inte ihåg så mycket vad som hände den kvällen... vi pratade mer om hur jag kände det och Roger var lika frågande som vanligt. Jag började gråta...

Söndagen då... den började med att vi vaknade, sa hej till varandra och tittade sedan på TV i några timmar. Inte ett ord, ingen kram... ingenting. Jag kände att jag inte orkade med och började gråta igen. Han höll om mig och sa att det inte fanns något att vara ledsen för. Men vi pratade vidare och till slut sa han att han hade något att berätta.

Tankarna i mitt huvud skapade de värsta tänkbara händelser... Har han varit med en annan tjej? Har han gjort något brottsligt? osv. osv. Och det värsta var att Roger (ja, som han tyvärr är) alltid har så svårt att få fram vad han vill säga. I alla fall när det är något viktigt. Så medan han låg där i sängen med täcket halvt över huvudet och försökte säga det viktiga han hade att berätta så satt jag på sängkanten och mådde rent ut sagt för jävligt. Hjärtat slog i närmare 140, alla muskler i magen hade dragit ihop sig, ett illamående var på väg... för att inte tala om rädslan jag kände inför vad han hade att säga.

Och... som vanligt fick jag gissa mig fram till vad det var. Och när jag gissade rätt... ja, då började jag nästan gråta av lycka. Det han hade försökt berätta var att han hade börjat snusa igen. Ja, men herregud... det är ju ingenting jämfört med vad jag trodde att han skulle säga! I det ögonblicket var jag bara lättad.

Senare på kvällen kom det som var värre... helgens alla "tråkigheter" hade fått mig så upprörd att jag var nära att få en panikattack. Om jag inte hade börjat tänka på andningen skulle jag säkert ha fått en. Tidigare hade jag tagit en Xanor. Nu var jag tvungen att ta en till... en starkare.

Jag började också gråta... för att de flesta killar är som de är... att när allt känns jobbigt vill de bara fly. Roger hade tänkt åka över till en polare på söndagseftermiddagen men jag talade om för honom hur dåligt jag mådde och då stannade han.

Men... han ska vara hemma hos sig idag (måndag) och tisdag. Varför? Jo, han ska städa. Som jag sa till honom igår: "Hur fan kan du tänka på att städa när jag mår så här jävla dåligt?". Delvis förstår jag honom. Han tycker också att det har varit en jobbig helg och vill vara ensam några dar så att allt hinner lugna ner sig. Jag däremot känner precis tvärtom: jag vill ha honom nära... krama om honom... känna hans värme och trygghet. Istället så flyr han och låter mig må ännu sämre.

Jag pratade med mina föräldrar igår och de sa att om det är någonting så är det bara att jag ringer. Farsan kan till och med komma över hit på dagen (han är pensionär). Min morsa kommer i alla fall över på kvällen efter jobbet.

Fan, jag börjar nästan gråta nu också. Jag ska försöka låta bli för då kommer bara alla ledsna tankar tillbaka.

Roger kommer alltså på onsdag... om man får tro vad han säger. Han lovade också att ringa under de här två dagarna, men jag tror inte att han kommer göra det.

Igår när allt hade lugnat ner sig lite (tack vare Xanor) så kom jag att tänka på det som Roger hade sagt. Grejen är ju inte den att han har börjat snusa... utan att han har ljugit om det under så lång tid. För vad jag har förstått så kunde han bara hålla upp någon månad eller så. Fan, han kunde ju ha sagt det. Jag vet ju hur det är att vara beroende av något. Skit samma... det spelar ingen roll. Han vill fortsätta att snusa och då får han väl göra det. Vad jag försöker få fram är att min tillit till honom har sjunkit. Tyvärr är det så. Man tänker: Jaha, han har ljugit om en sak... då kan han lika gärna ha ljugit om något annat.

Äh... fan. Jag vet inte hur det blir...