Jag pratade med Roger på telefon tidigare. Det står i tidningen om TV-programmet som var igår. Det var tydligen över 100,000 människor som ringde in efter att ha sett inslaget om panikångest. Det är ju hemskt egentligen. Man har ingen aning om hur många som går och lider i det tysta... och inte vet om att det finns andra som mår likadant.

Igår satt jag och tänkte på hur jag hade haft det i början. Hur jag gradvis hade blivit isolerad i hemmet. Inte kunnat gå ut i trädgården ens. Hemma hade jag känt mig trygg. Men den tryggheten varade inte länge... eftersom jag fick panikattacker även hemma efter ett tag. Hur jag mitt i natten satt i köket och andades häftigt... hade hjärtklappning... kände mig illamående. Hur min mor försökte trösta och hjälpa mig... utan framgång eftersom mörkret utanför kändes hotfullt... Hotfullt för att ingen hjälp fanns att få mitt i natten.