Jag har just vaknat. Ja, alltså... jag vaknade först vid kvart i sex när väckarklockan ringde. Skulle ju få iväg Roger till jobbet. Sedan somnade jag om.

Igår kändes det som sagt lite bättre när Roger var här. Ingen av oss hade ätit något under tiden som vi var ifrån varann, d.v.s. under hela måndagen och halva tisdagen. Men igår fick vi i oss lite mat. Orosklumpen i min mage har blivit mindre och det är ju bra. Fast jag tänker ofta på hur nära det var att jag fick en panikattack. Och det känns som om lugnet jag haft inom mig har blåst bort. Det är som förr i tiden när jag fick panikattacker. Man tror att det ska komma nya attacker hela tiden. Nej, nu uttryckte jag mig fel igen. Hjärnan tror inte att man ska få en ny panikattack. Det är kroppen som tror det. Eller... hur är det egentligen? Jag tror i alla fall att det kommer att ta tid tills den där säkerheten, tryggheten infinner sig igen. Tryggheten där man slipper tänka på panikattacker... slipper tänka på hur man kommer att må om man åker någonstans... tryggheten.