Semester i Spanien

Nu har jag vaknat, men jag känner mig fortfarande som en sengångare. Hur var det då igår? Jo, vi åkte härifrån strax före halv nio. Vi hittade ganska snart en parkeringsplats och gick sedan ner till stranden där konserten skulle vara.

Det fanns redan några ungdomar som trängdes framför scenen, trots att inga artister uppträdde ännu. De stod där för att de från radiostationen redan börjat slänga ut några prylar, typ skivor, handdukar och t-shirtar.

Jag och mina föräldrar satte oss ner vid en fontän en bra bit bort från scenen. Vi såg ändå bra, och farsan hade testat hur det var att ställa sig upp på den högre muren som omgav fontänen. Han skulle nämligen filma allt med sin videokamera. *hi, hi*.

Ja, så satt vi då där... lyssnade på bra musik (pausmusik kanske man kan säga, men väldigt bra sådan) och väntade... och väntade. De var förstås försenade. Jag kommer inte ihåg hur mycket försenade, men det var nog minst en timme.

Nästan alla grupper var bra. Bara en spelade musik som jag inte gillade. Jag mådde minst sagt konstigt. Ena stunden kändes allt bra och det kändes kul att vara bland alla sjungande och ibland dansande människor. Andra stunden mådde jag skitdåligt och trodde att jag antingen skulle svimma eller spy.

I alla reklampauser (som kom efter varje artist uppträtt) slängde de ut fler t-shirtar, skivor och andra grejer. Farsan stod kvar vid fontänen hela konserten, men morsan och jag stod ett bra tag mitt i smeten... närmare scenen. Men sedan kände jag att det var för mycket och då gick vi tillbaka till farsan. Jag filmade också en del eftersom farsan tyckte det var lite tröttsamt.

Apropå tröttsamt såg mina föräldrar ut ungefär som levande zombies eftersom de var så trötta. Morsan frågade flera gånger om vi inte skulle åka. Trots att jag vid det här laget mådde ganska dåligt tänkte jag verkligen inte åka förrän jag fått se och höra Nek som var den enda artist jag kände igen.

Vi väntade igen... och till slut kom han äntligen ut på scenen. Farsan filmade en av låtarna, sedan filmade jag två och sedan tog farsan över kameran igen för att filma den sista låten.

Och sedan... mådde jag faktiskt bättre. Jag vet inte om det berodde på att när jag filmade så var jag så koncentrerad på att följa killen på scenen och inte skaka allt för mycket på handen. Av erfarenhet vet jag att varje liten skakning ser för jävlig ut när man sedan ser det på TV.

Nåväl, när Nek sjungit färdigt åkte vi hem (precis som många andra gjorde). Kanske det uppträdde fler artister efteråt, men det struntade vi i.

*puh*. Trots att det var kul att se konserten måste jag ändå pusta ut att det äntligen är över. Ena hälften av mig tycker att det var kul och vill gärna se fler konserter eller göra något annat roligt. Den andra hälften (den med ångest och fobi) förstår inte ens varför jag utsatte mig för en sådan sak och tycker att jag inte borde göra så fler gånger. Hrm... Japp, sån är jag tyvärr.

Nu ska jag upp och försöka få i mig lite frukost. Jag sov, tack och lov, väldigt bra. Vaknade inte en enda gång (som jag brukar göra annars i den här dåliga sängen).