Kanske ska förklara lite tydligare att det inte bara är så att jag tänkte: "Skit, vilken jobbig granne". Nej, jag mådde rent ut sagt för jävligt... höll nästan på att få något slags nervöst sammanbrott. Jag kunde inte äta, inte sova, inte koncentrera mig på något... jag mådde skitdåligt. Till slut kom jag till en punkt där jag kände att nu fan får det vara nog. Hade jag inte fått bo hos mina föräldrar så övervägde jag till och med att fråga Mårten. Men det ordnade ju sig ändå...