Nu ska jag sova...

Idag var det en jobbig dag. Först kunde jag inte åka till morsan för jag mådde illa och hade jätteångest. Jag tog Xanor och tänkte att det var lika bra att åka dit ändå. Mårten och jag köpte varsin pizza och åt hos morsan santidigt som vi pratade. Jag vet inte om hon förstår hur jag mår... men jag försökte förklara. Det var skitjobbigt att vara där och jag fick ta fler piller. Trots fler Xanor kände jag ändå att jag inte stod ut mer.

Vad gör jag fortfarande uppe? Jag mår ju inte bra. Pizzan jag åt är inte kvar i magen längre... den kom ut fel väg för jag är så extremt spänd i kroppen och mår dåligt... blä. Jag får skippa mat och bara dricka vätska... eller kanske soppa. Fast jag har ingen soppa.

Imorgon... öh, eller idag måste jag ta mängder av Xanor och gå till närmaste mataffären och köpa dricka. Jag är testpilot och har fått en kupong som jag kan byta mot drickan. Problemet är bara att jag inte har någon skrivare. Mårten skulle skriva ut kupongen men både han och jag glömde bort det. Så jag måste ta Xanor... eller kanske Flunitrazepam och gå till affären och hoppas på att de har just den drickan.

Nu ska jag borsta tänderna. Förhoppningsvis vaknar jag innan mataffären stänger.

Det är kanske dags att borsta tänderna. Jag måste köpa mat imorgon... framför allt Actimel.

Min farsa dog imorse, ungefär vid samma tid som jag gick och lade mig. Jag känner ingen speciell sorg utan mer att nu slipper han ha ont i alla fall. Det som gör mig ledsen är att min morsa väljer sina vänner över mig. Jag pratade med henne i telefon och först berättade hon om farsan. Jag sa att jag kunde packa ihop lite saker och komma dit imorgon eftersom Mårten kan skjutsa mig då. Morsan lät kanske tacksam för stödet men sedan började hon prata om att hon vill bjuda dit sina väninnor och liknande. Jag sa att självklart kan hon göra det. "Ja, men förut tyckte du inte om det", sa hon. Nej, det är väl inte världens lättaste när man har panikångest och social fobi men nu är det ju en speciell situation så jag sa att det inte var några problem. "Men längre fram i tiden vill jag kunna bjuda över vänner när jag vill", sa hon. "Okej", sa jag. "Skit i det då, jag stannar hemma", sa jag och lade på luren. Om morsan tycker att jag är ett hinder så kan jag hålla mig undan så kan hon umgås med sina vänninor eftersom hon tydligen tycker att de är mer värda än vad jag är. Tack morsan för att du får mig att känna mig oönskad.

Skit samma... nu ska jag träna.

Äh, nu ser jag suddigt och är helt slut. Är det någon som vet varför julmust inte räcker som vätska för kroppen? Vissa dagar dricker jag mer än en liter och ändå är mitt kiss nästan mörkorange.

Trots att jag skrev att jag skulle bli mer ego så gav jag farsan en chans till. Det gick bra till en början. Jag var förvånad själv att jag kom på bra frågor att ställa. Vid ett tillfälle såg jag att han hade ont så jag frågade honom om han hade ont. Ja, i magen. Så jag frågade var... i mitten sa han. Helt plötsligt ploppade det upp en fråga i mitt huvud så jag sa högt: På en skala från 1-10, hur ont gör det? 7, svarade han. Då ringde morsan sjuksköterskan och hon kom dit på en gång... tack vare mig. Annars hade farsan fått vänta flera timmar på hjälp. Innan sjuksköterskan kom så frågade jag ändå farsan om han var törstig, om han låg bra i sängen, om han ville ha något. Sen kom sköterskan och gav honom flytande morfin eftersom han inte kan svälja tabletter. Han vägrar dessutom att äta, har inte gjort det på två dagar tror jag. Nåväl, som jag sa så verkade allt okej. När Mårten och jag skulle gå tänkte jag bara vara vänlig, hålla hans hand och säga att jag skulle åka hem.

Ursäkta mitt uttryck... men ett svin är alltid ett svin. Folk förändras inte. För vad hände då som gjorde mig ännu deppigare? Jo, som jag skrev så höll jag hans hand och sa att jag skulle hem. Vad gjorde min farsa? Öppnade ögonen, tittade med iskall blick på mig och sa argt på ungerska: LÅT MIG VARA IFRED, JAG VILL SOVA!!!!!

Så nu skiter jag fullständigt i honom. Han förtjänar att dö ensam och oälskad. Jag tänker inte träffa honom något mer även fast jag är säker på att han dör inom några dagar. Jag är arg på honom för att han beter sig som nu, för hur han var under hela mitt liv. Han satte alltid sig själv först. Av mina pärons gemensamma pengar köpte han saker och kläder som han ville ha. Morsan och fick nästan aldrig handla. Vi fick inte köpa onödiga kläder, hygienprodukter, inte ens balsam. Jag hade två mjukisdjur och kanske fyra leksaksbilar och möjligtvis någon superbillig Barbie-kopia. Lego hade jag också men det fick jag inte leka med för det var farsans.

Morsan och jag har alltid anpassat oss efter farsan oavsett om det gällt att VARENDA kväll vara knäpptyst eller inte dricka och äta framför TVn. Jag vet inte hur många gräl farsan och jag hade... och ofta ledde det till fysiska bråk. Hur jag mådde av det? Förmodligen inte bra.., men jag slog alltid tillbaka. För flera år sedan när vi alla var i Spanien (jag, mina päron och Mårten) så blev det ett stort gräl på grund av att min farsa var knäpp eller hade solsting. Oavsett vad så knuffade farsan till morsan och då såg jag rött. Om någon slår mig så slår jag tillbaka men min morsa är ömtåligare både fysiskt och psykiskt och kunde inte försvara sig. Jag kände en sådan ilska inom mig som bara kokade. Jag såg en kniv på köksbänken, tog upp den och riktade den mot min farsa och röt: "du rör inte morsan!!!". Jag var kanske ett par centimeter ifrån honom men Mårten höll mig tillbaka. Om jag ska vara ärlig så hade jag inte tänkt skada någon. Jag ville bara få farsan att inse att han inte kan göra så mot morsan... eller någon annan. Jag tror att det fungerade för det hände aldrig igen (inte när jag var i närheten). Jag kan inte säga att farsan blev rädd för mig men han insåg nog att jag inte tolererar sådant beteende.

En till sak stör mig angående farsan. När jag var mycket yngre så berättade min farsa att min morsa var en hora som hade haft en affär med en annan man när jag bara var 6 år. Jag håller med honom att det inte var rätt... men vem ger honom rätten att berätta det för mig när jag var så pass ung? Som barn tänker man självklart: Är det något fel på mig? Gillar inte mamma mig längre?

Jag skulle kunna skriva en roman om all skit jag varit med om men då skulle jag säkert må ännu sämre. Jag vet att terapeuter tycker man ska prata om allt. Bullshit, en del saker passar bäst i ens undermedvetna.

Jag mår inte ett dugg bra så jag hoppas allt får ett slut så man kan gå vidare med sitt skitliv. Idag var jag tvungen att ta 3,5 mg Xanor (inte på en gång).

Idag var jag och min enda riktiga vän ute och åt på restaurang. Vi beställde biff. När maten kom in så var det någon äcklig sås över hela köttet. Det stod inte om det i menyn så vi klagade. Efter typ 7 minuter kom servitören och sa att det skulle ta ungefär 10 minuter att göra nya biffar. Okej, sa vi. Senare när maten kom in så var köttet utan sås och fortfarande "rare", precis som vi hade beställt från början. Toppen, tänkte jag och skar upp en bit. Jag stoppade den i munnen... köttet smakade okej. Sedan tuggade jag, tuggade, tuggade, tuggade och tuggade. Hur fan kan en "rare" köttbit vara torr och seg? Mårtens var likadan så vi sa att vi tyvärr inte kunde äta det. Vi beställde annan mat istället. Jag åt bara grönsaker och de var goda. Vi beställde efterrätt också. När det var dags att be om notan så ville de att vi skulle betala för det vi hade ätit (självklart) OCH kötträtterna de fick slänga!!!!! Ägaren var jätteaggressiv och nästan hotade oss och sa att han aldrig hört att folk inte betalade för det som restaurangen fick slänga. Vilken jävla värld lever han i? Vi hade ju inte ätit något av den maten de fick slänga. Det är ju inte vårat fel att de geggar på sås när det inte står i menyn eller att de har skitkvalitet på sitt kött!!!! Jag blev rent ut sagt chockad över hur en människa kan vara så och säga sådana saker. Sedan blev jag bara arg och kugghjulen i min hjärna började sätta igång (okej, de är alltid igång) mer än vanligt. Jag tog upp mobilen, satte igång röstinspelning och låtsades sedan göra annat på mobilen. Tyvärr kom inte det värsta med men man hör på ljudinspelningen hur otrevlig och aggressiv han var. Han var en sådan där idiot som alltid ska ha sista ordet så precis innan han vände oss ryggen så sa han med elak ton att allt var vårat fel. Jag funderade om jag skulle säga något (för att få med det på inspelningen) i stil med "så du tycker att vi ska betala för mat vi inte ens ätit"... men han hade redan sprungit in i köket och gömt sig, säkert nöjd med att han fick sista ordet. Får se hur glad han blir när hans chef får höra våra klagomål och inspelningen.

Mårten och jag skulle bara ha det trevligt på restaurang och för mig träna på att äta ute bland folk. Efter hela incidenten mådde jag bara illa och hade världens ångest. Hur kan folk vara så elaka? Vi får se om Mårten kan lösa det på något sätt. I alla fall att idiotens chef får veta hur han är mot kunder. Vad gör andra t.ex? Tänk om det varit ett par gamla tanter. Skulle de våga stå emot en förvisso kort men ganska muskulös snubbe som intar en hotfull position och nästan ser ut som att han när som helst ska sträcka sig efter ett baseballträ?

Jag kom på en sak nu också: om man beställer en biff "rare", alltså väldigt lite stekt, varför tar det då en kvart?

Min nacke gör ont så jag går väl och lägger mig nu.

Nej, jag sover fortfarande inte. Jag har ångest och är deppig. Känner mig lite... sårad tror jag. Hos mina päron, när teamet väl anlände och hjälpte farsan upp på övervåningen så sa han till dem att han var så tacksam för all hjälp de ger honom. Fick Mårten och jag något tack för allt vi gjorde? Nope, inte ett enda ord. Jag mådde skitdåligt men ville ändå se till att både morsan och farsan mådde bra. Jag får väl hålla mig undan istället. Tänka på att jag också ska må bra. Vara mer ego. Jag ska bli lika känslokall som alla andra lagom-Svenssons. Joder... no me gusta esta puta vida.

Jag ska fortsätta med det jag gjort senaste timmen: klippa kluvna hårtoppar. Och nej, det är inte för att vara fin. Det är mer praktiskt... ju fler fucked up hair som jag klipper, desto lättare blir det att borsta håret. Dessutom är det lite terapeutiskt... för jag har ju ingen trädgård att pyssla om när jag bor i lägenhet.

Idag var Mårten här. Vi skickade tillbaka min nya dator. HP kan tydligen inte göra datorer längre. Jag har bytt dator flera gånger och skickat in den till teknikerna men datorn lät så som en dator inte ska låta. Irriterande. Jag gjorde en systemåterställning på min gamla dator och den fungerar med den nya skärmen så den behåller jag.

Efter att vi lämnade datorn köpte vi mat. Vi funderade på om vi skulle äta i bilen eller hos mina päron. Hos mig kan man inte sitta för jag har kassar och prylar överallt. Jag måste röja bort gamla saker innan jag kan packa upp.

Vi bestämde oss för att äta hos mina föräldrar. När vi kom fram så kom morsan ut och viftade med armarna och såg helt förtvivlad ut. Jag frågade vad som hänt. "Pappa har ramlat i trappan" sa mamma och sättet hon sa det på fick mig att tro det värsta, typ att farsan hade slagit sig ordentligt och kanske till och med blödde. När jag kom in satt farsan i trappan och såg jättedeppig ut. Jag frågade hur det var med honom, om han hade ont någonstans. Han sa "nej". Morsan hade ringt något team som har som jobb att komma ut och hjälpa... hjälplösa. Det tog evigheter och jag såg att farsan inte orkade sitta på trappsteget så Mårten och jag lyfte över honom till rullstolen. Ja, rullstol... Det är helt sjukt. För en månad sedan klarade farsan av att gå ut på små promenader. Nu kan han knappt stå på benen. Han har inga krafter alls och han sover typ hela tiden, orkar knappt ens äta.

Jag var med till päronens första besök hos onkologen. Det gav väl inte så mycket. Inte heller läkarbesöket jag hade tidigare på morgonen. Jag har ont i hjärtat nästan varje dag så jag var hos en hjärtdoktor. Han sa att det inte var något fel på mitt hjärta men han ska skicka en remiss till ett hjärt-ultraljud. Jag måste bara höra hur det går till för mina bröst är onormalt ömma. Jag sa det till honom så han undersökte lite och tryckte på olika punkter. SATAN vad ont det gjorde. Det var nästan så att tårarna rann. Jag hade så ont att jag inte minns vad han sa. Mårten som var med sa att det var något med revbenen... brosk... öh... nej, jag minns inte. Inget farligt i alla fall. Nu har jag bara... massor av läkarbesök kvar... typ fyra. Ska ju bl.a. kolla upp knölen vid tinningen igen och kolla om det skett någon förändring sedan 2010 med min gallsten och "avvikelsen" på levern.

Det känns trist att farsan inte mår bra. Det måste vara ännu värre för honom som inte klarar av något. Hade jag varit i hans sits skulle jag nog både vara frustrerad och deprimerad.

Jag bestämde mig redan för flera år sedan att om jag hamnar i en sits att jag inte klarar av basic stuff så tar jag mitt liv. Samma sak om jag skulle leva längre än mamma och Mårten. Om jag tänker efter... ja... om jag inte hade någon i mitt liv just nu så skulle jag inte ha någon orsak att leva vidare. Jag är bara en loser som utnyttjar andra, en leach... öh... parasit.

Folk säger hela tiden: "vad är meningen med livet?". Jag har också undrat över det ofta och för varje dag jag lever så inser jag att det finns ingen mening. Hela världen är bara som en stor myrstack med myror som irrar omkring. Okej, jag vet... myror har en purpose. Hm... vilsna får då? Äh, folk är bara så jävla ytliga (jag också), otrevliga eller äckligt fejk-trevliga, aggressiva, apatiska, avundsjuka...

Ska livet verkligen vara så här: födas, gå i skola, träffa kärleken, jobba, få hjärtat brutet, jobba, nöja sig med en partner bara för att skaffa barn, jobba, gå i pension, dö ensam?

Nåväl. Det är aldrig fel på mig även om jag själv eller andra tror det. Säger hjärtnissen att mitt hjärta är friskt så... fine. Varför gör det då ont? Varför hörs det ibland ett svagt pipande ljud i takt med mina hjärtslag när jag har munnen öppen? Jag berättade det också... men nej, han hörde inget.

Nej, jag ska inte sova riktigt än. Känner inte för det. Måste kolla om jag tagit mina kvällspiller. Jösses, jag måste fixa min dator. Jag har skrivit hela det här inlägget på min mobil.

Igår lade jag mig ganska tidigt för jag ville vakna tidigt idag. Det gick väl sådär...

I början sov fåglarna på dörren men de senaste veckorna har de sovit i buren. Idag gjorde jag rent dörren... och nu vill plötsligt fåglarna sova där igen. Toppen... jag som håller på att testa om det går bättre att sova med dörren stängd så man slipper höra ljud från trapphuset och när folk spolar vatten i köket eller badrummet på våningen under eller över. Ja, det här huset är jäkligt lyhört. Nåväl, jag får väl låta fåglarna sova på dörren...

Känner mig deppig. Allt är bara fel och jag är så trött på allt. Jag har ingen lust att lägga mig men jag borde väl... för snart är det inte längre natt utan morgon.

Det är mitt i natten... och jag har fortfarande inte kunnat somna. Alla i det här huset är störda. Folk låter som elefanter när de dundrar fram och tillbaka i sina lägenheter hela tiden. Sitter inte folk stilla? Hundar ylar och skäller. Någon är sen med nyåret och skjuter upp raketer. För två timmar sedan kom någon tjej hem förbannad och smällde i alla dörrar, skrek och kastade saker omkring sig. Just nu är det ganska tyst men jag kan inte somna. Jag måste kanske fixa tid hos husläkaren och få sömntabletter. Vet inte om det är någon idé att ta Xanor eller Flunitrazepam nu när klockan nästan är fyra... fast å andra sidan kan det vara bra att få sova något inatt. *suck*. Nu skriker tjejen på sin kille igen. Okej, då tar jag väl en Fluni.