Idag var Mårten här. Vi skickade tillbaka min nya dator. HP kan tydligen inte göra datorer längre. Jag har bytt dator flera gånger och skickat in den till teknikerna men datorn lät så som en dator inte ska låta. Irriterande. Jag gjorde en systemåterställning på min gamla dator och den fungerar med den nya skärmen så den behåller jag.

Efter att vi lämnade datorn köpte vi mat. Vi funderade på om vi skulle äta i bilen eller hos mina päron. Hos mig kan man inte sitta för jag har kassar och prylar överallt. Jag måste röja bort gamla saker innan jag kan packa upp.

Vi bestämde oss för att äta hos mina föräldrar. När vi kom fram så kom morsan ut och viftade med armarna och såg helt förtvivlad ut. Jag frågade vad som hänt. "Pappa har ramlat i trappan" sa mamma och sättet hon sa det på fick mig att tro det värsta, typ att farsan hade slagit sig ordentligt och kanske till och med blödde. När jag kom in satt farsan i trappan och såg jättedeppig ut. Jag frågade hur det var med honom, om han hade ont någonstans. Han sa "nej". Morsan hade ringt något team som har som jobb att komma ut och hjälpa... hjälplösa. Det tog evigheter och jag såg att farsan inte orkade sitta på trappsteget så Mårten och jag lyfte över honom till rullstolen. Ja, rullstol... Det är helt sjukt. För en månad sedan klarade farsan av att gå ut på små promenader. Nu kan han knappt stå på benen. Han har inga krafter alls och han sover typ hela tiden, orkar knappt ens äta.

Jag var med till päronens första besök hos onkologen. Det gav väl inte så mycket. Inte heller läkarbesöket jag hade tidigare på morgonen. Jag har ont i hjärtat nästan varje dag så jag var hos en hjärtdoktor. Han sa att det inte var något fel på mitt hjärta men han ska skicka en remiss till ett hjärt-ultraljud. Jag måste bara höra hur det går till för mina bröst är onormalt ömma. Jag sa det till honom så han undersökte lite och tryckte på olika punkter. SATAN vad ont det gjorde. Det var nästan så att tårarna rann. Jag hade så ont att jag inte minns vad han sa. Mårten som var med sa att det var något med revbenen... brosk... öh... nej, jag minns inte. Inget farligt i alla fall. Nu har jag bara... massor av läkarbesök kvar... typ fyra. Ska ju bl.a. kolla upp knölen vid tinningen igen och kolla om det skett någon förändring sedan 2010 med min gallsten och "avvikelsen" på levern.

Det känns trist att farsan inte mår bra. Det måste vara ännu värre för honom som inte klarar av något. Hade jag varit i hans sits skulle jag nog både vara frustrerad och deprimerad.

Jag bestämde mig redan för flera år sedan att om jag hamnar i en sits att jag inte klarar av basic stuff så tar jag mitt liv. Samma sak om jag skulle leva längre än mamma och Mårten. Om jag tänker efter... ja... om jag inte hade någon i mitt liv just nu så skulle jag inte ha någon orsak att leva vidare. Jag är bara en loser som utnyttjar andra, en leach... öh... parasit.

Folk säger hela tiden: "vad är meningen med livet?". Jag har också undrat över det ofta och för varje dag jag lever så inser jag att det finns ingen mening. Hela världen är bara som en stor myrstack med myror som irrar omkring. Okej, jag vet... myror har en purpose. Hm... vilsna får då? Äh, folk är bara så jävla ytliga (jag också), otrevliga eller äckligt fejk-trevliga, aggressiva, apatiska, avundsjuka...

Ska livet verkligen vara så här: födas, gå i skola, träffa kärleken, jobba, få hjärtat brutet, jobba, nöja sig med en partner bara för att skaffa barn, jobba, gå i pension, dö ensam?

Nåväl. Det är aldrig fel på mig även om jag själv eller andra tror det. Säger hjärtnissen att mitt hjärta är friskt så... fine. Varför gör det då ont? Varför hörs det ibland ett svagt pipande ljud i takt med mina hjärtslag när jag har munnen öppen? Jag berättade det också... men nej, han hörde inget.

Nej, jag ska inte sova riktigt än. Känner inte för det. Måste kolla om jag tagit mina kvällspiller. Jösses, jag måste fixa min dator. Jag har skrivit hela det här inlägget på min mobil.