Trots att jag skrev att jag skulle bli mer ego så gav jag farsan en chans till. Det gick bra till en början. Jag var förvånad själv att jag kom på bra frågor att ställa. Vid ett tillfälle såg jag att han hade ont så jag frågade honom om han hade ont. Ja, i magen. Så jag frågade var... i mitten sa han. Helt plötsligt ploppade det upp en fråga i mitt huvud så jag sa högt: På en skala från 1-10, hur ont gör det? 7, svarade han. Då ringde morsan sjuksköterskan och hon kom dit på en gång... tack vare mig. Annars hade farsan fått vänta flera timmar på hjälp. Innan sjuksköterskan kom så frågade jag ändå farsan om han var törstig, om han låg bra i sängen, om han ville ha något. Sen kom sköterskan och gav honom flytande morfin eftersom han inte kan svälja tabletter. Han vägrar dessutom att äta, har inte gjort det på två dagar tror jag. Nåväl, som jag sa så verkade allt okej. När Mårten och jag skulle gå tänkte jag bara vara vänlig, hålla hans hand och säga att jag skulle åka hem.

Ursäkta mitt uttryck... men ett svin är alltid ett svin. Folk förändras inte. För vad hände då som gjorde mig ännu deppigare? Jo, som jag skrev så höll jag hans hand och sa att jag skulle hem. Vad gjorde min farsa? Öppnade ögonen, tittade med iskall blick på mig och sa argt på ungerska: LÅT MIG VARA IFRED, JAG VILL SOVA!!!!!

Så nu skiter jag fullständigt i honom. Han förtjänar att dö ensam och oälskad. Jag tänker inte träffa honom något mer även fast jag är säker på att han dör inom några dagar. Jag är arg på honom för att han beter sig som nu, för hur han var under hela mitt liv. Han satte alltid sig själv först. Av mina pärons gemensamma pengar köpte han saker och kläder som han ville ha. Morsan och fick nästan aldrig handla. Vi fick inte köpa onödiga kläder, hygienprodukter, inte ens balsam. Jag hade två mjukisdjur och kanske fyra leksaksbilar och möjligtvis någon superbillig Barbie-kopia. Lego hade jag också men det fick jag inte leka med för det var farsans.

Morsan och jag har alltid anpassat oss efter farsan oavsett om det gällt att VARENDA kväll vara knäpptyst eller inte dricka och äta framför TVn. Jag vet inte hur många gräl farsan och jag hade... och ofta ledde det till fysiska bråk. Hur jag mådde av det? Förmodligen inte bra.., men jag slog alltid tillbaka. För flera år sedan när vi alla var i Spanien (jag, mina päron och Mårten) så blev det ett stort gräl på grund av att min farsa var knäpp eller hade solsting. Oavsett vad så knuffade farsan till morsan och då såg jag rött. Om någon slår mig så slår jag tillbaka men min morsa är ömtåligare både fysiskt och psykiskt och kunde inte försvara sig. Jag kände en sådan ilska inom mig som bara kokade. Jag såg en kniv på köksbänken, tog upp den och riktade den mot min farsa och röt: "du rör inte morsan!!!". Jag var kanske ett par centimeter ifrån honom men Mårten höll mig tillbaka. Om jag ska vara ärlig så hade jag inte tänkt skada någon. Jag ville bara få farsan att inse att han inte kan göra så mot morsan... eller någon annan. Jag tror att det fungerade för det hände aldrig igen (inte när jag var i närheten). Jag kan inte säga att farsan blev rädd för mig men han insåg nog att jag inte tolererar sådant beteende.

En till sak stör mig angående farsan. När jag var mycket yngre så berättade min farsa att min morsa var en hora som hade haft en affär med en annan man när jag bara var 6 år. Jag håller med honom att det inte var rätt... men vem ger honom rätten att berätta det för mig när jag var så pass ung? Som barn tänker man självklart: Är det något fel på mig? Gillar inte mamma mig längre?

Jag skulle kunna skriva en roman om all skit jag varit med om men då skulle jag säkert må ännu sämre. Jag vet att terapeuter tycker man ska prata om allt. Bullshit, en del saker passar bäst i ens undermedvetna.

Jag mår inte ett dugg bra så jag hoppas allt får ett slut så man kan gå vidare med sitt skitliv. Idag var jag tvungen att ta 3,5 mg Xanor (inte på en gång).

Idag var jag och min enda riktiga vän ute och åt på restaurang. Vi beställde biff. När maten kom in så var det någon äcklig sås över hela köttet. Det stod inte om det i menyn så vi klagade. Efter typ 7 minuter kom servitören och sa att det skulle ta ungefär 10 minuter att göra nya biffar. Okej, sa vi. Senare när maten kom in så var köttet utan sås och fortfarande "rare", precis som vi hade beställt från början. Toppen, tänkte jag och skar upp en bit. Jag stoppade den i munnen... köttet smakade okej. Sedan tuggade jag, tuggade, tuggade, tuggade och tuggade. Hur fan kan en "rare" köttbit vara torr och seg? Mårtens var likadan så vi sa att vi tyvärr inte kunde äta det. Vi beställde annan mat istället. Jag åt bara grönsaker och de var goda. Vi beställde efterrätt också. När det var dags att be om notan så ville de att vi skulle betala för det vi hade ätit (självklart) OCH kötträtterna de fick slänga!!!!! Ägaren var jätteaggressiv och nästan hotade oss och sa att han aldrig hört att folk inte betalade för det som restaurangen fick slänga. Vilken jävla värld lever han i? Vi hade ju inte ätit något av den maten de fick slänga. Det är ju inte vårat fel att de geggar på sås när det inte står i menyn eller att de har skitkvalitet på sitt kött!!!! Jag blev rent ut sagt chockad över hur en människa kan vara så och säga sådana saker. Sedan blev jag bara arg och kugghjulen i min hjärna började sätta igång (okej, de är alltid igång) mer än vanligt. Jag tog upp mobilen, satte igång röstinspelning och låtsades sedan göra annat på mobilen. Tyvärr kom inte det värsta med men man hör på ljudinspelningen hur otrevlig och aggressiv han var. Han var en sådan där idiot som alltid ska ha sista ordet så precis innan han vände oss ryggen så sa han med elak ton att allt var vårat fel. Jag funderade om jag skulle säga något (för att få med det på inspelningen) i stil med "så du tycker att vi ska betala för mat vi inte ens ätit"... men han hade redan sprungit in i köket och gömt sig, säkert nöjd med att han fick sista ordet. Får se hur glad han blir när hans chef får höra våra klagomål och inspelningen.

Mårten och jag skulle bara ha det trevligt på restaurang och för mig träna på att äta ute bland folk. Efter hela incidenten mådde jag bara illa och hade världens ångest. Hur kan folk vara så elaka? Vi får se om Mårten kan lösa det på något sätt. I alla fall att idiotens chef får veta hur han är mot kunder. Vad gör andra t.ex? Tänk om det varit ett par gamla tanter. Skulle de våga stå emot en förvisso kort men ganska muskulös snubbe som intar en hotfull position och nästan ser ut som att han när som helst ska sträcka sig efter ett baseballträ?

Jag kom på en sak nu också: om man beställer en biff "rare", alltså väldigt lite stekt, varför tar det då en kvart?