Idag var Mårten och jag ute på samma ställe som förra veckan. Jag trodde inte killen skulle dyka upp där igen... men det gjorde han. Det verkade som att han var där själv och han var inte lika självsäker som förut. Kanske hade han inte tillräckligt med alkohol i sig, vad vet jag. Ett tag stod han bredvid soffan där jag satt men jag kunde inte prata med honom för jag filmade några som uppträdde. På sätt och vis tyckte jag lite synd om honom. Jag såg att han försökte connecta med andra där... men det gick inte så bra. Så vad gjorde han där? Stalkar han mig nu? Jag skrev på Instagram var jag var... mhm.

Jag är ju tvilling... stjärntecknet alltså... så jag har byggt upp ett fejkliv på nätet. Okej, det är väl inte direkt fejk... men jag utelämnar allt om min ångest, sociala fobi och att jag inte har något jobb. På sätt och vis får det mig att känna mig lite normal. Jag lägger upp bilder på natur och från resor, videor från konserter och liknande. Det känns inte kul att alla som ser min profil inte vet hur jag egentligen mår... men tyvärr är folk så oförstående... speciellt när det gäller psykiska sjukdomar. En av morsans vänner vågade ju inte ens titta på mig trots att hon pratade till mig. Eller som min morsa igår... som undrade varför det är så svårt för mig att prata i telefon. Det går inte att förklara, det är skitjobbigt. Jag var tvungen att ringa igår för Mastercard har något som heter SecureCode och jag kunde inte beställa en dator från ett känt elektronikföretag. Det var hemskt att ringa... men problemet löste sig. Mårten berömde mig för att jag var så duktig. Jag vet inte om jag var det... jag mådde så dåligt att jag fick ta Xanor.

Nej, nu måste jag sova. Jag ska upp snart för att åka till läkaren och kolla upp min knöl vid tinningen och förhoppningsvis bli av med ett par leverfläckar också.

Igår var Mårten och jag ute. Jag är med på en dejtingsida som har events då och då. Ibland är de gratis och då brukar vi gå för man får kanske se något nytt ställe och en gratis drink var... som vi brukar byta mot alkoholfritt om det går. Jag är inte ett dugg intresserad av att hitta någon att dejta. Jag har tillräckligt många problem ändå och med tanke på att jag har svårt att lita på folk så är det helt enkelt ingen idé. Men det är en bra träning att vara ute bland folk.

Stället vi var på igår var ingen höjdare. Inredningen var kass och det var så blandade typer av människor... men de som var värst var såklart singlarna på eventet. Man tycker ju att folk som söker andra på nätet måste ha något problem, annars träffar man ju andra på vanligt sätt. Jag vet inte, alla var så konstiga. En del var riktigt gamla (både ålder och sättet de var på) och Mårten som alltid har koll på allt och alla sa att flera av dem tittade på mig under kvällen vilket kanske borde kännas smickrande. Men börjar man tänka på att jag ser mycket yngre ut än vad jag är... och de äldre männen tittar på mig... usch, vad äckligt.

Det var så trångt där man skulle mingla så Mårten och jag satte oss längre bort vid baren. Efter en stund satte sig en kille bredvid mig. Jag trodde inte han var där för eventet för han såg normal ut. Jag trodde att han bara kom dit för att kanske koppla av med en öl efter jobbet eller liknande. När han frågade oss om vi också var där för eventets skull så blev jag förvånad. Jag kände mig helt plötsligt extremt blyg och visste inte vad jag skulle säga så jag bara babblade om allt möjligt. Han verkade jättetrevlig och jag undrade för mig själv varför han ens var med på en dejtingsida. Det slutade i alla fall med att vi satt och pratade ganska länge. Det var superjobbigt för mig med ångesten och sociala fobin men jag försökte vara så normal jag kunde. Jag fick ändå ett slags förtroende för honom så jag berättade precis allt om mig och hur jag mådde. Han stack inte där ifrån i alla fall men jag har ingen aning om han bara var artig och kanske inombords tänkte "vilken knäppskalle". När Mårten och jag skulle gå så var jag lite... jag vet inte, jag visste inte riktigt hur jag skulle lämna situationen. Jag kände mig jättedum när jag mumlade fram att jag skulle åka och handla innan affären stängde (vilket iofs stämde) och sedan skakade jag hand med honom och sa att det hade varit jättetrevligt att träffas och att vi kanske skulle ses på andra event. Skaka hand? Herregud... jag brukar alltid krama folk. Att skaka hand känns som något man gör på jobbet typ. Efter att vi gick därifrån så kände jag mig helt slut men samtidigt glad att jag klarade av att vara där och prata med en främling. Men... fortfarande så överanalyserar jag allt i efterskott... t.ex. "varför sa jag så?", "varför gjorde jag inte sådär?" osv. Det ger mig ångest vilket egentligen är fel. Jag borde känna positiva saker men jag är som jag är och just nu är jag väl inne i en period då jag bara ser det negativa i allt.

Jag kan se hur glad och lycklig ut som helst... men inombords är jag inte speciellt lycklig. Jag vet inte vad det är för fel. Jo, det är vädret bland annat. Det är nästan jämt grått och kallt ute. Jag fryser som fan i min lägenhet trots att värmen är på max och jag tänder mängder av värmeljus. Äh, allt är bara skit...

Jag fördriver större delen av dagarna med att spela spel online. Jag brukar inte vara mycket för battle-spel men det här har så snygg grafik. Sedan är det kul att spöa folk... men mindre roligt när man själv förlorar. Som vanligt lägger jag inga riktiga pengar på spel men tydligen är jag bra ändå för jag blev inbjuden till det näst bästa teamet. Jag stannar kvar med teamet jag är i... som just nu är på nionde plats för folk är trevliga där och hjälper varandra. Alla andra top-team har typ som motto att man måste donera speldiamanter och spela jämt, annars blir man kickad.

Nåväl... nu ska jag borsta tänderna.

De flesta säger väl "god morgon" vid den här tiden. Jag säger "god natt". Jag har suttit uppe och spelat spel hela natten för ångesten var hemsk och jag mådde illa också. Tror du jag tänkte på att ta mer Xanor? Nä. Det blev inte bättre heller då jag chattade med killen från nattklubben. Nja, chattade och chattade... jag försökte slingra mig ur samtalet. Han ville ringa mig... mitt i natten. Det känns jättejobbigt för jag kan ju inte prata i telefon och inte träffa någon okänd heller och samtidigt är det superkrångligt att jämt hitta på orsaker till varför man inte kan... för man kan ju aldrig säga sanningen. Jag trodde att han bara ville vara vänner på nätet, snacka där och kanske säga hej om man råkade träffa på varandra ute någonstans. Öh... nej, det är nog bara som jag ville att det skulle vara. Han är ju en kille... och de flesta killar vill ju samma sak. Det kommer bara sluta på två sätt: antingen att han tjatar ihjäl sig och sedan ger upp eller att han blir sur.

Jösses, vilka situationer man hamnar i. Jag vet inte om jag är för snäll eller för mesig. Jag menar, vad skulle jag ha sagt? Att jag hade pojkvän? Jag gillar inte att ljuga för börjar man ljuga om en sak så byggs det på med andra lögner och till slut kan man inte hålla reda på dem. Dessutom känns det extremt fel för mig att ljuga. Jag kan ljuga om det verkligen behövs... men jag hatar det.

Jag ser tydligen fortfarande barnslig ut. Mårten, morsan och jag var ute på en nattklubb idag och en kille var... rätt så... öh... nej, påträngande är kanske fel ord. Extremt vänlig kan jag säga istället. Allt han sa lät vettigt men hans beteende var helt det motsatta. Han kom till klubben med en tjej, pratade och dansade sedan med en massa andra och jag tyckte synd om tjejen han ursprungligen kom dit med. Visst, han är kanske en player som lärt sig vad man ska säga för att charma tjejer. Han sa att han tyckte jag var fin, inte som de andra tjejerna... men han kunde ju ha sagt samma sak till de andra. Vi pratade i några minuter... vilket var jobbigt (på grund av ångesten och sociala fobin) trots att morsan och Mårten var där. Jag försökte avskräcka honom med att säga att jag nog var för gammal för honom. Jag frågade om han kunde gissa min ålder... så idag såg jag tydligen 17 år yngre ut än min verkliga ålder. Det är ju kul att höra. Något positivt i all misär. Killen (okej, han är bara 10 år yngre än mig) sa det klassiska att ålder har ingen betydelse... och det stämmer ju i och för sig. Men med mina problem går det inte att ha ett förhållande och även om jag vore frisk så skulle jag nog vara singel för jag litar inte på någon.

Hm, jag ska lägga mig nu. Jag är inte trött men mina ögon är det.

Oops... vad klockan är mycket. Jag skulle bara spela lite på datorn. Det är nog bäst att jag lägger mig nu...

Tidigare idag pratade jag med morsan på telefon. Hon hade varit i kontakt med min farbrors familj om vad han dog av. Så nu vet jag att min farmor, farbror och far... alla dog av samma sak: cancer.

Jag är deppig. Orsakerna är både fysiska och psykiska. Fysiska för att jag den senaste veckan mått illa och frusit som fan. För någon dag sedan blev det värre och min gallsten spökade också så jag fick åka till akuten. Som vanligt när man ligger där på en brits med dropp så mår man lite bättre efter ett tag. Därför opererade de inte mig så jag och min gallsten som nu är 2,2 cm stor får hänga ihop i fortsättningen också. Vanligen rör sig gallstenar sa den som gjorde ultraljud på mig... men min sitter fast på samma ställe oavsett hur jag rör mig. Jag fick se på skärmen hur det såg ut. Min sten tar upp mer än 1/3 av gallan. Det gör inte så värst ont just nu, det känns mest ömt... men jag fryser fortfarande och mår illa och känner mig orkelös. Imorse var illamåendet hemskt... och nej, jag är inte gravid. Det är ganska omöjligt då senaste gången jag var ihop med någon var 2001.

Psykiskt mår jag dåligt dels på grund av mina fysiska besvär och panikångesten. Jag är nere också för jag antar att jag trodde att när farsan var ute ur bilden så skulle det bli bättre mellan mig och min mamma. Kanske inte som när jag var yngre då hon var typ min bästa vän... men ändå att allt skulle bli bättre. Istället känns det som att det blir missförstånd och irritation. Som idag till exempel när morsan och Mårten kom hit med Coca-Cola light och soppa. Jag förstår att min mamma har det jobbigt just nu med alla känslor och allt som måste fixas med begravning och liknande. När de kom hit och morsan skulle ta av sig skorna så tappade hon balansen och råkade trampa på mattan som jag har i hallen... som jag inte vill att folk ska gå på med skor för man kan inte tvätta den i maskin. Det är därför jag har en till matta precis vid dörren. Det störde mig inte så mycket att hon trampade fel för det har hänt mig också att jag råkat trampa fel. Men sedan när morsan skulle gå så trampade hon på mattan igen så jag bad henne att försöka stå på dörrmattan. Då såg hon smått irriterad ut och klagade över att det är ett så litet utrymme. Precis innan hon skulle gå så ville hon ha en kram. Jag tänkte vara snäll så jag sträckte mig fram över allt stök i hallen (ja, jag har kassar med prylar överallt fortfarande) och hon tog ett steg fram... på mattan igen. Toppen, nu måste jag köpa ett speciellt skum för att göra rent mattan, sa jag. Då såg min mamma jättearg ut, tog sin mössa och torkade på mattan och sa något i stil med att "titta, det är inte alls skitigt". Sedan gick hon bara.

Senare på kvällen ringde hon och sa att hon inte var arg på mig utan på sig själv. Men hur ska jag veta det när hon reagerade som jon gjorde? Om jag hade råkat ut för någon liknande sak hos någon annan skulle jag direkt säga "Oj, förlåt... det var inte meningen att" osv. Jag skulle inte komma med ursäkter, se arg ut och bara dra från situationen.

Jag vet inte. Jag känner mig bara sårad och jag vet inte om min mamma verkligen hajar hur det kändes för mig. Jag mådde inte bra och jag hade städat för bara ett par dagar sedan och orkade egentligen inte med något besök men jag tänkte att min mamma kanske skulle vara mindre orolig för mig om hon fick se mig. Hon var trots allt med mig och Mårten till akuten och såg hur blek jag var och hur jag skakade av frossa. Jag hoppas att allt kommer bli bättre framöver... men just nu är allt skit. Även skiten är skit. Igår var jag lös i magen, idag var jag hård i magen. Och nu är klockan mycket igen. Man kan ändå inte lägga sig tidigt i det här huset eftersom folk för en massa oväsen.

+37,2 har jag just nu. Det är konstigt att man kan frysa så enormt och ändå inte ha feber. Nej... nu ska jag borsta tänderna.