Igår var Mårten och jag ute. Jag är med på en dejtingsida som har events då och då. Ibland är de gratis och då brukar vi gå för man får kanske se något nytt ställe och en gratis drink var... som vi brukar byta mot alkoholfritt om det går. Jag är inte ett dugg intresserad av att hitta någon att dejta. Jag har tillräckligt många problem ändå och med tanke på att jag har svårt att lita på folk så är det helt enkelt ingen idé. Men det är en bra träning att vara ute bland folk.

Stället vi var på igår var ingen höjdare. Inredningen var kass och det var så blandade typer av människor... men de som var värst var såklart singlarna på eventet. Man tycker ju att folk som söker andra på nätet måste ha något problem, annars träffar man ju andra på vanligt sätt. Jag vet inte, alla var så konstiga. En del var riktigt gamla (både ålder och sättet de var på) och Mårten som alltid har koll på allt och alla sa att flera av dem tittade på mig under kvällen vilket kanske borde kännas smickrande. Men börjar man tänka på att jag ser mycket yngre ut än vad jag är... och de äldre männen tittar på mig... usch, vad äckligt.

Det var så trångt där man skulle mingla så Mårten och jag satte oss längre bort vid baren. Efter en stund satte sig en kille bredvid mig. Jag trodde inte han var där för eventet för han såg normal ut. Jag trodde att han bara kom dit för att kanske koppla av med en öl efter jobbet eller liknande. När han frågade oss om vi också var där för eventets skull så blev jag förvånad. Jag kände mig helt plötsligt extremt blyg och visste inte vad jag skulle säga så jag bara babblade om allt möjligt. Han verkade jättetrevlig och jag undrade för mig själv varför han ens var med på en dejtingsida. Det slutade i alla fall med att vi satt och pratade ganska länge. Det var superjobbigt för mig med ångesten och sociala fobin men jag försökte vara så normal jag kunde. Jag fick ändå ett slags förtroende för honom så jag berättade precis allt om mig och hur jag mådde. Han stack inte där ifrån i alla fall men jag har ingen aning om han bara var artig och kanske inombords tänkte "vilken knäppskalle". När Mårten och jag skulle gå så var jag lite... jag vet inte, jag visste inte riktigt hur jag skulle lämna situationen. Jag kände mig jättedum när jag mumlade fram att jag skulle åka och handla innan affären stängde (vilket iofs stämde) och sedan skakade jag hand med honom och sa att det hade varit jättetrevligt att träffas och att vi kanske skulle ses på andra event. Skaka hand? Herregud... jag brukar alltid krama folk. Att skaka hand känns som något man gör på jobbet typ. Efter att vi gick därifrån så kände jag mig helt slut men samtidigt glad att jag klarade av att vara där och prata med en främling. Men... fortfarande så överanalyserar jag allt i efterskott... t.ex. "varför sa jag så?", "varför gjorde jag inte sådär?" osv. Det ger mig ångest vilket egentligen är fel. Jag borde känna positiva saker men jag är som jag är och just nu är jag väl inne i en period då jag bara ser det negativa i allt.

Jag kan se hur glad och lycklig ut som helst... men inombords är jag inte speciellt lycklig. Jag vet inte vad det är för fel. Jo, det är vädret bland annat. Det är nästan jämt grått och kallt ute. Jag fryser som fan i min lägenhet trots att värmen är på max och jag tänder mängder av värmeljus. Äh, allt är bara skit...