Jag är deppig. Orsakerna är både fysiska och psykiska. Fysiska för att jag den senaste veckan mått illa och frusit som fan. För någon dag sedan blev det värre och min gallsten spökade också så jag fick åka till akuten. Som vanligt när man ligger där på en brits med dropp så mår man lite bättre efter ett tag. Därför opererade de inte mig så jag och min gallsten som nu är 2,2 cm stor får hänga ihop i fortsättningen också. Vanligen rör sig gallstenar sa den som gjorde ultraljud på mig... men min sitter fast på samma ställe oavsett hur jag rör mig. Jag fick se på skärmen hur det såg ut. Min sten tar upp mer än 1/3 av gallan. Det gör inte så värst ont just nu, det känns mest ömt... men jag fryser fortfarande och mår illa och känner mig orkelös. Imorse var illamåendet hemskt... och nej, jag är inte gravid. Det är ganska omöjligt då senaste gången jag var ihop med någon var 2001.

Psykiskt mår jag dåligt dels på grund av mina fysiska besvär och panikångesten. Jag är nere också för jag antar att jag trodde att när farsan var ute ur bilden så skulle det bli bättre mellan mig och min mamma. Kanske inte som när jag var yngre då hon var typ min bästa vän... men ändå att allt skulle bli bättre. Istället känns det som att det blir missförstånd och irritation. Som idag till exempel när morsan och Mårten kom hit med Coca-Cola light och soppa. Jag förstår att min mamma har det jobbigt just nu med alla känslor och allt som måste fixas med begravning och liknande. När de kom hit och morsan skulle ta av sig skorna så tappade hon balansen och råkade trampa på mattan som jag har i hallen... som jag inte vill att folk ska gå på med skor för man kan inte tvätta den i maskin. Det är därför jag har en till matta precis vid dörren. Det störde mig inte så mycket att hon trampade fel för det har hänt mig också att jag råkat trampa fel. Men sedan när morsan skulle gå så trampade hon på mattan igen så jag bad henne att försöka stå på dörrmattan. Då såg hon smått irriterad ut och klagade över att det är ett så litet utrymme. Precis innan hon skulle gå så ville hon ha en kram. Jag tänkte vara snäll så jag sträckte mig fram över allt stök i hallen (ja, jag har kassar med prylar överallt fortfarande) och hon tog ett steg fram... på mattan igen. Toppen, nu måste jag köpa ett speciellt skum för att göra rent mattan, sa jag. Då såg min mamma jättearg ut, tog sin mössa och torkade på mattan och sa något i stil med att "titta, det är inte alls skitigt". Sedan gick hon bara.

Senare på kvällen ringde hon och sa att hon inte var arg på mig utan på sig själv. Men hur ska jag veta det när hon reagerade som jon gjorde? Om jag hade råkat ut för någon liknande sak hos någon annan skulle jag direkt säga "Oj, förlåt... det var inte meningen att" osv. Jag skulle inte komma med ursäkter, se arg ut och bara dra från situationen.

Jag vet inte. Jag känner mig bara sårad och jag vet inte om min mamma verkligen hajar hur det kändes för mig. Jag mådde inte bra och jag hade städat för bara ett par dagar sedan och orkade egentligen inte med något besök men jag tänkte att min mamma kanske skulle vara mindre orolig för mig om hon fick se mig. Hon var trots allt med mig och Mårten till akuten och såg hur blek jag var och hur jag skakade av frossa. Jag hoppas att allt kommer bli bättre framöver... men just nu är allt skit. Även skiten är skit. Igår var jag lös i magen, idag var jag hård i magen. Och nu är klockan mycket igen. Man kan ändå inte lägga sig tidigt i det här huset eftersom folk för en massa oväsen.

+37,2 har jag just nu. Det är konstigt att man kan frysa så enormt och ändå inte ha feber. Nej... nu ska jag borsta tänderna.