Känner mig deppig idag. Hela dagen var bara skit. Mårten jag och morsan var ute på en nattklubb. Visst, vi åt gott och kollade på bra underhållning men jag var deppig ändå. Snubben vi träffade där för ett par veckor sedan var där igen. Som tur var så var han inte allt för påflugen. Han pratade lite med min morsa men med mig vågade han bara skaka hand. Han kanske inte gillade att jag undvek honom på nätet eller så var han för blyg. Mot slutet av kvällen kom en annan kille närmare. När vi fick ögonkontakt vågade han komma fram och skåla med mig. Resten var skitpinsamt för jag förstod typ tre ord av allt han sa. Jag har ingen aning om vilket språk han pratade. Tyckte han sa norska men det lät inte som det. Hörde ordet "konferens" och att han frågade om Mårten var min pojkvän. Jag förklarade att han är min bästa vän och att vi var där med min mamma. Resten av tiden han pratade stod jag där som ett fån och försökte gissa mig till när ja skulle säga ja, nej, jaha och liknande. Jag sa flera gånger "va?" eftersom jag inte fattade. Han däremot verkade inte fatta att jag inte fattade... så han bara upprepade det han sa hela tiden. Jösses, det hade varit så mycket enklare om han pratat engelska istället.

Tänk att killar vågar sig fram till mig trots att Mårten är bredvid mig. Det är väl smickrande antar jag... men jag är ändå deppig.

Kom just hem efter att ha varit på NK med morsan och Mårten. Det var som vanligt med events i Sverige... ganska uselt planerat. Det enda roliga var att vi mötte Lars Wallin och pratade lite med honom. Han verkar jättetrevlig och vilka snygga klänningar han gör... wow!

Sådär... en jättebyrå färdigmonterad med en jättebur på och två små fåglar i. Nu ska jag slappa resten av kvällen.

Wow, det börjar likna en byrå...

Det går framåt... tror jag.

Jag ska sätta ihop en byrå. Jag ser inte fram emot det när jag tittar på de här påsarna med skruvar...

Idag var Mårten och jag ute på samma ställe som förra veckan. Jag trodde inte killen skulle dyka upp där igen... men det gjorde han. Det verkade som att han var där själv och han var inte lika självsäker som förut. Kanske hade han inte tillräckligt med alkohol i sig, vad vet jag. Ett tag stod han bredvid soffan där jag satt men jag kunde inte prata med honom för jag filmade några som uppträdde. På sätt och vis tyckte jag lite synd om honom. Jag såg att han försökte connecta med andra där... men det gick inte så bra. Så vad gjorde han där? Stalkar han mig nu? Jag skrev på Instagram var jag var... mhm.

Jag är ju tvilling... stjärntecknet alltså... så jag har byggt upp ett fejkliv på nätet. Okej, det är väl inte direkt fejk... men jag utelämnar allt om min ångest, sociala fobi och att jag inte har något jobb. På sätt och vis får det mig att känna mig lite normal. Jag lägger upp bilder på natur och från resor, videor från konserter och liknande. Det känns inte kul att alla som ser min profil inte vet hur jag egentligen mår... men tyvärr är folk så oförstående... speciellt när det gäller psykiska sjukdomar. En av morsans vänner vågade ju inte ens titta på mig trots att hon pratade till mig. Eller som min morsa igår... som undrade varför det är så svårt för mig att prata i telefon. Det går inte att förklara, det är skitjobbigt. Jag var tvungen att ringa igår för Mastercard har något som heter SecureCode och jag kunde inte beställa en dator från ett känt elektronikföretag. Det var hemskt att ringa... men problemet löste sig. Mårten berömde mig för att jag var så duktig. Jag vet inte om jag var det... jag mådde så dåligt att jag fick ta Xanor.

Nej, nu måste jag sova. Jag ska upp snart för att åka till läkaren och kolla upp min knöl vid tinningen och förhoppningsvis bli av med ett par leverfläckar också.

Igår var Mårten och jag ute. Jag är med på en dejtingsida som har events då och då. Ibland är de gratis och då brukar vi gå för man får kanske se något nytt ställe och en gratis drink var... som vi brukar byta mot alkoholfritt om det går. Jag är inte ett dugg intresserad av att hitta någon att dejta. Jag har tillräckligt många problem ändå och med tanke på att jag har svårt att lita på folk så är det helt enkelt ingen idé. Men det är en bra träning att vara ute bland folk.

Stället vi var på igår var ingen höjdare. Inredningen var kass och det var så blandade typer av människor... men de som var värst var såklart singlarna på eventet. Man tycker ju att folk som söker andra på nätet måste ha något problem, annars träffar man ju andra på vanligt sätt. Jag vet inte, alla var så konstiga. En del var riktigt gamla (både ålder och sättet de var på) och Mårten som alltid har koll på allt och alla sa att flera av dem tittade på mig under kvällen vilket kanske borde kännas smickrande. Men börjar man tänka på att jag ser mycket yngre ut än vad jag är... och de äldre männen tittar på mig... usch, vad äckligt.

Det var så trångt där man skulle mingla så Mårten och jag satte oss längre bort vid baren. Efter en stund satte sig en kille bredvid mig. Jag trodde inte han var där för eventet för han såg normal ut. Jag trodde att han bara kom dit för att kanske koppla av med en öl efter jobbet eller liknande. När han frågade oss om vi också var där för eventets skull så blev jag förvånad. Jag kände mig helt plötsligt extremt blyg och visste inte vad jag skulle säga så jag bara babblade om allt möjligt. Han verkade jättetrevlig och jag undrade för mig själv varför han ens var med på en dejtingsida. Det slutade i alla fall med att vi satt och pratade ganska länge. Det var superjobbigt för mig med ångesten och sociala fobin men jag försökte vara så normal jag kunde. Jag fick ändå ett slags förtroende för honom så jag berättade precis allt om mig och hur jag mådde. Han stack inte där ifrån i alla fall men jag har ingen aning om han bara var artig och kanske inombords tänkte "vilken knäppskalle". När Mårten och jag skulle gå så var jag lite... jag vet inte, jag visste inte riktigt hur jag skulle lämna situationen. Jag kände mig jättedum när jag mumlade fram att jag skulle åka och handla innan affären stängde (vilket iofs stämde) och sedan skakade jag hand med honom och sa att det hade varit jättetrevligt att träffas och att vi kanske skulle ses på andra event. Skaka hand? Herregud... jag brukar alltid krama folk. Att skaka hand känns som något man gör på jobbet typ. Efter att vi gick därifrån så kände jag mig helt slut men samtidigt glad att jag klarade av att vara där och prata med en främling. Men... fortfarande så överanalyserar jag allt i efterskott... t.ex. "varför sa jag så?", "varför gjorde jag inte sådär?" osv. Det ger mig ångest vilket egentligen är fel. Jag borde känna positiva saker men jag är som jag är och just nu är jag väl inne i en period då jag bara ser det negativa i allt.

Jag kan se hur glad och lycklig ut som helst... men inombords är jag inte speciellt lycklig. Jag vet inte vad det är för fel. Jo, det är vädret bland annat. Det är nästan jämt grått och kallt ute. Jag fryser som fan i min lägenhet trots att värmen är på max och jag tänder mängder av värmeljus. Äh, allt är bara skit...

Jag fördriver större delen av dagarna med att spela spel online. Jag brukar inte vara mycket för battle-spel men det här har så snygg grafik. Sedan är det kul att spöa folk... men mindre roligt när man själv förlorar. Som vanligt lägger jag inga riktiga pengar på spel men tydligen är jag bra ändå för jag blev inbjuden till det näst bästa teamet. Jag stannar kvar med teamet jag är i... som just nu är på nionde plats för folk är trevliga där och hjälper varandra. Alla andra top-team har typ som motto att man måste donera speldiamanter och spela jämt, annars blir man kickad.

Nåväl... nu ska jag borsta tänderna.

De flesta säger väl "god morgon" vid den här tiden. Jag säger "god natt". Jag har suttit uppe och spelat spel hela natten för ångesten var hemsk och jag mådde illa också. Tror du jag tänkte på att ta mer Xanor? Nä. Det blev inte bättre heller då jag chattade med killen från nattklubben. Nja, chattade och chattade... jag försökte slingra mig ur samtalet. Han ville ringa mig... mitt i natten. Det känns jättejobbigt för jag kan ju inte prata i telefon och inte träffa någon okänd heller och samtidigt är det superkrångligt att jämt hitta på orsaker till varför man inte kan... för man kan ju aldrig säga sanningen. Jag trodde att han bara ville vara vänner på nätet, snacka där och kanske säga hej om man råkade träffa på varandra ute någonstans. Öh... nej, det är nog bara som jag ville att det skulle vara. Han är ju en kille... och de flesta killar vill ju samma sak. Det kommer bara sluta på två sätt: antingen att han tjatar ihjäl sig och sedan ger upp eller att han blir sur.

Jösses, vilka situationer man hamnar i. Jag vet inte om jag är för snäll eller för mesig. Jag menar, vad skulle jag ha sagt? Att jag hade pojkvän? Jag gillar inte att ljuga för börjar man ljuga om en sak så byggs det på med andra lögner och till slut kan man inte hålla reda på dem. Dessutom känns det extremt fel för mig att ljuga. Jag kan ljuga om det verkligen behövs... men jag hatar det.

Jag ser tydligen fortfarande barnslig ut. Mårten, morsan och jag var ute på en nattklubb idag och en kille var... rätt så... öh... nej, påträngande är kanske fel ord. Extremt vänlig kan jag säga istället. Allt han sa lät vettigt men hans beteende var helt det motsatta. Han kom till klubben med en tjej, pratade och dansade sedan med en massa andra och jag tyckte synd om tjejen han ursprungligen kom dit med. Visst, han är kanske en player som lärt sig vad man ska säga för att charma tjejer. Han sa att han tyckte jag var fin, inte som de andra tjejerna... men han kunde ju ha sagt samma sak till de andra. Vi pratade i några minuter... vilket var jobbigt (på grund av ångesten och sociala fobin) trots att morsan och Mårten var där. Jag försökte avskräcka honom med att säga att jag nog var för gammal för honom. Jag frågade om han kunde gissa min ålder... så idag såg jag tydligen 17 år yngre ut än min verkliga ålder. Det är ju kul att höra. Något positivt i all misär. Killen (okej, han är bara 10 år yngre än mig) sa det klassiska att ålder har ingen betydelse... och det stämmer ju i och för sig. Men med mina problem går det inte att ha ett förhållande och även om jag vore frisk så skulle jag nog vara singel för jag litar inte på någon.

Hm, jag ska lägga mig nu. Jag är inte trött men mina ögon är det.

Oops... vad klockan är mycket. Jag skulle bara spela lite på datorn. Det är nog bäst att jag lägger mig nu...

Tidigare idag pratade jag med morsan på telefon. Hon hade varit i kontakt med min farbrors familj om vad han dog av. Så nu vet jag att min farmor, farbror och far... alla dog av samma sak: cancer.