Hej. Klockan är 07:20. Jag är förbannad. Det var inte idag som vi skulle till stället. Det var på torsdag. Vi fick nämligen en tid på torsdag, men de hade dubbelbokat, därför fick vi en tid idag. Men sedan ändrade de tillbaka till torsdag, fast en annan tid. Och jag som steg upp klockan sex idag. Hm.

"L" ringde förresten igår. Hon verkar vara riktigt förälskad i den där killen "M". Jag är glad att "L" har hittat en schysst typ. Det kan göra henne gott.

Hej. Life sucks sometimes. "L" ringde igår. Hon frågade om jag ville komma över eftersom hon hade "föräldrafritt".

Imorgon ska jag till ett nytt ställe där de bara behandlar såna som har panikångest. I min ålder dessutom. Vi får väl se om det går vägen. Det ligger inne i stan, så det blir första gången på ca 3 månader som jag åker in till stan. Vi har tid klockan åtta. På morgonen! Jag måste alltså stiga upp klockan sex för att ta Cipramil och en Xanor.

Det är synd att panikångest är en psykisk sjukdom. Dels för att det tar lång tid att bota och dels för att så fort man nämner "psykisk" så tror man att det gäller tokiga människor. Så är det inte alls. Jag känner mig klar i huvudet i alla fall. Förutom när Xanor cirkulerar i mig. Då är det nog precis som att vara drogad.

Hej. Det var ett tag sedan. Jag har inte känt för att skriva. I söndags... eller var det i måndags? Äh, jag kommer inte ihåg. Jag fick i alla fall en panikattack. Kul, va? Som vanligt kom den runt 22. Vi åkte till psykakuten i Danderyd, satt och väntade i en evighet, pratade sedan med en läkare, fick en sömntablett, åkte hem, somnade nästan direkt.

Har just pratat med "A"! Han fick mitt brev idag. Han frågade när vi ska träffas. Det är typiskt att jag ska ha den jävla panikångesten. Men... ha! Jag kände inte alls av den när jag pratade med honom. Det gjorde jag däremot när jag pratade med "L".

Hur står det till med mig då? Jo, sådär. Jag sov ganska bra. Nu ska jag laga lite mat. På dagens meny finns hemmagjorda köttbullar med ris och kanske en god sås till. Och kanske någon mumsig hemmagjord efterrätt. Vi får väl se om vi har lust.

Ha, ha! 09:30 - Hej! Otroligt! Imorse gick jag ner, åt frukost, tog tabletterna, kokade ris åt fåglarna, satte ut maten, såg hur skitigt det var på balkongen, gick ner och hämtade en trasa. Och vad får jag se när jag kommer tillbaka? Hackspetten. Jag gick ut, torkade bort all fågelskit, gick ner, tvättade trasan, gick upp, och hackspetten var där igen. Inte nog med det. En väldigt modig talgoxe var på maten SAMTIDIGT som hackspetten. Man kan ju undra om det finns tillräckligt med mat ute i naturen?

Nåväl, vi hörs kanske senare. Nu ska jag spela lite på datorn och lyssna på musik. Senare tänker jag bada. Hm... finns det någon bok som jag kan läsa? Äh, jag hittar nog något. Tänk att det redan är oktober. Ofattbart.

Hej amigos. Idag var grannens katt här och hälsade på. Han sov en liten stund också. Han var så gullig. Sträckte ut sig över hela soffan.

Ah, imorgon är det måndag och man får vara lite för sig själv. Jag sov förresten ganska bra igår natt. Undrar hur det blir inatt?

Just nu lyssnar jag på Hit 60 på 94,2. Det dumma är att jag vill spela på datorn, men den stör radion. Typiskt. Idag kommer ingenting på TV. Jag har inte kollat programmet, men på söndagar brukar det aldrig finnas något. Det enda som jag vet är idag: Baywatch.

Hej igen. Jag ska snart lägga mig. Tänkte bara berätta om att idag började jag städa på min hylla. Det har samlats så mycket skit där de senaste åren. Och då menar jag både damm-skit och pryl-skit. Men jag har inte hjärta att slänga något, så allt hamnar i lådor istället. Nåväl, då ser man ju i alla fall inte oredan.

Jag är uttråkad. Pajen var inte alls särskilt god. Varför är morsan borta så länge? Annars skulle hon och jag ha kunnat sitta och prata eller något sånt. Fast på sista tiden har vi inte kunnat prata. Det börjar nästan bli som när jag pratar med farsan: det slutar med att man skriker åt varandra.

Jag sitter just nu och väntar på att klockan ska slå fem. Då börjar Swedish dance chart på NRJ. En rolig nyhet: det verkar som att jag har vuxit 1,5 cm. Jag är nämligen 171,5 cm nu. Och päronen (föräldrarna) har krympt!!! Ha, ha!

Åh, det är lördag. Partytime. För andra. *snyft*. Det har förresten öppnat ett nytt ställe. De håller till i en gigantisk lagerlokal. Bussar går från Slussen. Olika DJ's (även från utlandet) gästspelar. Det här har de alltså varje lördag mellan 22-12. Coolt va? "Docklands" heter stället. När jag blir bättre så måste jag dit. Jag SKA dit. Förr eller senare. Antagligen senare.

Hej. Vaknade klockan 03:30. Kunde inte somna om. Samma sak var det i förrgår. Det måste bero på medicinen. Jag har inte tagit Xanor på tre-fyra dagar. Man vill ju inte bli beroende. Jag har kvar tio stycken som man kan använda i nödfall.

Jag börjar få mina visdomständer. Kul. Det börjar suga lite i magen. När ska vi äta? Köttfärspaj blir det på menyn idag. Mums, mums, mums.

Jag fattar inte vad det är med mig. Idag känner jag mig bättre än jag har gjort på flera veckor. Sov ganska bra i natt. Men igår när jag skulle somna och jag "dagdrömde" som vanligt, så slog det mig plötsligt att jag tänkte på engelska. Och imorse när jag vaknade så kom jag ihåg en dröm där jag också tänkte och pratade på engelska. Knäppt, eller hur?

Sometimes I wish I could be like other people, go to movies, raves, restaurants and other places. I wish I had a cat. I wish I had my own home. Here we go again... I wish, I wish, I wish. Ha, ha!! It may sound crazy, but I actually think that I have some feelings for "A". Don't laugh. It's not funny at all. Oops! It's TV-time!!

18:00 - Hej igen. Har tagit fram alla gamla dagböcker. Jag tänker läsa igenom allt. Kanske jag hittar någon orsak till min panikångest. Jag "tjuvkollade" lite i en från februari '95. Visste du att redan då tänkte jag tankar som: varför ska jag leva? Det kommer jag inte ihåg att jag kände. Jag har precis läst ut en bok, så det passar ganska bra att läsa dagböckerna. Det är klart, jag behöver nog inte läsa "sommarupplagorna" från '89 eller så. Det räcker om jag börjar med '93. Ganska mycket läsning.

Tiden flyger iväg. Nej då. Men jag har haft det svårt en tid. Det är fortfarande ganska svårt. Jag har ingen lust att tänka tillbaka på allt som hänt, men jag kan säga så mycket att vi har fått fastställt att det är panikångest jag har. Enligt mig så började den i maj och sedan dess har det bara blivit värre. I början kände jag bara ett starkt illamående. Jag funderade på om det kunde vara panikångest. Jag har hört ganska mycket om det och misstänkte att jag hade "drabbats" av någon slags ångest. Men jag förstod inte varför det kallades för panikångest. Inte förrän efter semestern.

Men det hittills starkaste "anfallet" var igår efter att jag hade bråkat med mina föräldrar. Det jag kände var ren panik. Jag ska försöka förklara känslorna så gott det går: Hjärtat slår dubbelt så fort (säkert 120 eller mer), händerna och benen darrar, händerna domnar bort och blir iskalla. Det känns som att man har is inom sig, samtidigt som huvudet känns varmt. Och så känner man förstås det gulliga illamåendet. Hrmpf! Men, som sagt, det är ren panik. Den slår klorna i en och man känner sig helt hjälplös.

Jag är urtrött idag. Jag har fått tabletter mot depression och ångest, men de har inte hjälpt ännu. Jag blir bara trött. Jag har en annan tablett som jag kan ta i nödfall. Den är starkare och dessutom muskelavslappnande. Den är skitbra. Jag tog den nämligen när vi skulle på ett besök till PBU. Efteråt så ville jag gå in och kolla i centrum. Mest för att se om Apoteket var öppet. Men vi gick i alla fall in, och jag klarade det jättebra. På hemvägen stannade vi till och med vid tobaksaffären för att se om de hade en videofilm.

Så den här medicinen är oerhört bra (Xanor). Anledningen till att jag tar Cipramil istället är att Xanor är beroendeframkallande. Jag undrar verkligen om Cipramil hjälper. Den är så svag. Det finns mediciner som är mer än fem gånger så starka. Som tur är så klarar jag av tabletterna ganska bra. Har inte så många biverkningar. Mest trötthet. Lite illamående ibland.

Nu till ett roligare ämne. Vi sätter ut mat till fåglarna och varje dag får vi påhälsning av en manlig hackspett. Den har nämligen färg (röd) i nacken, det har inte honan. Ibland kommer den flera gånger på en dag.

De ringde från folkhögskolan idag. Jag har kommit in. Tack. Skolan börjar på måndag. Det är verkligen kul att man kan förbereda sig. Kan någon tala om hur fan jag ska klara av skolan när jag inte ens klarar av att åka in till stan. Eller ens att gå och handla i ICA. Om jag hade fått mer tid på mig så kanske det skulle ha gått. FAN!

Vad ska jag göra? Jag har redan sagt ja till platsen. Klart, jag kan ju ångra mig. Lösa mina problem och sedan söka igen nästa år. Men kommer de att ta in en då? Det är det som är den stora frågan. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre förutom att jag mår illa. Hemma också. Nåväl, vi får se vad ödet bestämmer.

They say: "Life is a bitch and then you die". Yeah, well I'd like to die now, because my life hasn't been anything but a bitch. I mean, I haven't got a future. Cause when I go to a job interview they will ask: "And what did you do during the period of 9402-9508?" What can I answer to that? I was depressed? I was crazy? I wasn't myself?

I'd really like to go to this school. I'm sure it's a good one. But I just haven't got the strength to make it.

Imorgon börjar vattenfestivalen. En del av mig vill gärna vara med. Du vet, klä sig häftigt, se alla människor, uppleva saker och ting. Den andra delen av mig vill bara stanna hemma och dö ut. Det blir nog den mörka sidan som får ta över. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag är deprimerad. Det är svårt att erkänna det, för depression är inte en känsla, det är ett tillstånd. Trots att jag är deprimerad så kan jag bli glad ibland. Men jag skulle inte kalla det "normal" glädje. Igår t.ex. så satte jag nytt rekord på bana fyra i Pinball. 200 miljoner. Men jag kände ingen riktig glädje. Jag känner mig helt enkelt tom inuti. Just nu i alla fall. Jag vet inte riktigt. Det växlar. Adiós.

Ja, nog kan man säga att det växlar. Nu, fem minuter senare, önskar jag att allt kunde vara bra. Jag är så trött på all skit. Morsan vill att jag ska gå och snacka med någon psykolog. Hur ska det gå till om jag får fråga? Jag kan ju inte åka någonstans utan att må illa. Förresten så har jag ingen lust. Det är ju självklart att när man är deprimerad så vill man inte ha någon hjälp. Jag tror att det finns olika faser: är man lätt deprimerad så kan man själv klara upp det (alla är vi ju någon gång lite "nere"). Sedan finns det en mellan-depression där man kanske inser att man behöver hjälp. Och sist så finns det en depression där man helt enkelt inte vill ha hjälp. Kanske det finns fler faser. Vad vet jag? Jag är inte en psykolog.