Livet är skit. Jag hoppas jag dör under sömnen men det kommer självklart inte hända. Nej, imorgon kommer vara som alla andra dagar. Man vaknar, öppnar ögonen och tänker: "fan, ännu en dag att lida igenom".

Jag har fått ett par panikattacker den senaste tiden. Det är inga superstarka attacker men jävligt obehagliga ändå. Jag käkar Xanor nästan dagligen. Jag känner efter hur jag mår på morgonen och doserar efter det. Oftast blir det två på morgonen och kanske varannan dag två till på kvällen. Ibland blir det dock mer på grund av saker som händer eller idiotmänniskor. 4 st Xanor per dag gånger 0,5 mg... 2 mg per dag oftast alltså. Idag blev det totalt 2,5 mg... för hela dagen var superjobbig.

För några veckor sedan testade jag att vara utan Xanor. Det gick väl sådär. Jag klarade av ett par dagar. Sedan gav jag upp på grund av min cancer som kanske finns kvar, coronaviruset, jobbig morsa, stressig vän, idiotgrannar som låter jämt, strul med företag, oron över att jag fått en ny psykiater som just nu bara skriver ut ett paket Xanor åt gången tills jag träffat henne...

Folk dör ju som flugor över hela världen. Varför ska jag överleva och plågas? Vad är det för mening med det? Jag tillför inte någonting till någon. Nej, istället dör folk som Adam Alsing som verkade vara en trevlig kille och omtyckt av många... och som jag tydligen hade 15 gemensamma vänner med... ser jag nu när jag går in på Facebook.

Företag går i konkurs, folk överallt (både ute och på nätet) verkar vara irriterade, vissa håller avstånd... andra går eller står precis bredvid en. Folk klagar på andra som inte bär mask. Hallå? Det finns inga masker tillgängliga att köpa... jävla puckon. Folk som däremot har lyckats få tag i någon mask och bär den ute blir istället sedda som sjuka och folk undviker dem. Helt idiotiskt. Dessutom tror jag inte man kan skydda sig helt och hållet mot viruset. Inte ens om man skulle gå med skyddsdräkt på sig resten av livet... ja, tills man dör av viruset förstås.

Jag tror inte första vågen är slut på långa vägar. Antalet smittade och döda kommer fortsätta öka. Sedan kanske det lugnar ner sig... tills våg två eller tre kommer. Och vem vet hur snabbt viruset muteras? Eller om det dyker upp ett annat virus som avslutar det som covid19 inte kunde...

Jag är inte ett dugg rädd för att dö. Jag gick igenom hela den fasen när jag upptäckte min cancertumör. Äh, klockan är över fem på morgonen så jag säger bara en sista grej: att dö är enkelt... att leva... det är det som är svårt.

Ett tips om du inte hittat handsprit (verkar vara slut överallt). Det här är kanske inte lika bra men bättre än ingenting. Palmolive har två flytande handtvålar med "ett naturligt antibakteriellt ämne". Här är länkarna:

https://www.palmolive.se/products-range/liquid-handwash/palmolive-kitchen-anti-odour-liquid-handwash

https://www.palmolive.se/products-range/liquid-handwash/palmolive-hygiene-plus-sensitive-liquid-handwash

Så här ser läget ut just nu i världen med Coronaviruset. Sjukt att Sverige inte gör något vettigt när länder med färre smittade vidtar åtgärder. Vill du se sidan själv med ännu mer siffror över smittade och döda per land så har du länken här (de uppdaterar sidan flera gånger per dag):

https://www.arcgis.com/apps/opsdashboard/index.html#/bda7594740fd40299423467b48e9ecf6

Allt är bajs. Jag mår skitdåligt och så blir morsan sur för att jag inte kan äta pannbiff som hon köpt. Och när jag påpekade att hon kanske borde vila mer nu när hon är förkyld så fick jag bara en massa spydigheter tillbaka. Typ som att "ska jag också bara ligga ner och inte göra något?". Ursäkta att jag har cancer, mår illa, har ångest, ser suddigt, har ont i hela kroppen, har världens jävla magkatarr osv...

Jag fattar inte hur folk tänker. Min tumör är bortopererad och det var cancer. Men under alla månader jag hade tumören så kan ju cancern ha spridits. Säg att jag skulle dö om en månad... vill personer då verkligen minnas det sista som att de var otrevliga mot mig? Nä, tryck ner mig bara och få mig att må ännu sämre...

Livet suger och när man tror det inte kan suga mer så gör det det.

Knölen (som läkaren är säker på är cancer) har nu blivit bortopererad. Det är inte det som stör mig. Är det cancer så är det. Jag har funderat mycket på det och jag är inte rädd för att dö. Så som jag mår just nu (och andra gånger jag har stark ångest) så skulle det nästan vara en lättnad.

Vad som stör mig? Morsan har varit så konstig sedan farsan dog. Jag vet att hon gått i terapi och misstänker att hon fick piller också. Vad det än var för terapi var den inte bra. Ibland är morsan normal men andra gånger är hon som en helt förändrad person... och inte till det bättre. Det går inte att beskriva med ord... Eller äter hon kanske piller nu? Det är bara så jobbigt..,

Jag menar, det räcker med att jag fått två panikångestattacker senaste tiden, haft influensa i snart 6 veckor (smittad av morsan) och för bara några dagar sedan opererats och har ont.

Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel. Jag skriver det här på en pytteliten mobil och jag ser suddigt dels på grund av tårar och för att jag ser sämre senaste tiden. Antingen är det åldern, oron eller så har jag kanske en hjärntumör. Det gjorde ont som fan tidigare idag.

Tårar i ögonen? Ja, glömde jag skriva om att morsan och jag började diskutera existensen av gud? Det eskalerade för min morsa kunde inte släppa ämnet och skulle hela tiden säga emot. Det är väl ingen hemlighet att jag inte tror på gud. Men när jag kritiserade folk som tror på gud och kallade dem för svaga, hjärntvättade, vilsna lamm så verkade morsan ta väldigt illa vid sig. Det är ju min åsikt och jag får tycka vad fan jag vill. Dessutom vill jag inte att hon ska dras in i det religiösa nätet av folk som har ett annorlunda synsätt på saker och ting. Det finns ingen jävla gud. Kolla bara på allt som händer i världen...

Om det finns en gud så lovar jag att när jag dör av min cancer att välja den mörka sidan och återvända till folket varje halloween och skrämma skiten ur dem. Haha. Jag och Lucifer skulle ha jävligt kul tror jag. Va, visste du inte det heller? Att jag har lite djävulskt i mig? Det har väl alla... eller är det bara jag som mår fysiskt dåligt när jag kliver över tröskeln in i en kyrka?

Nu börjar Xanor, Lergigan och Ibuprofen verka. God natt från en deppig, sjuk och livstrött Vivi.

Är i Tyskland på väg hem. Tog ett bad igår här på hotellet. Efter en stund började jag må dåligt och fick något som jag inte fått på länge: en panikattack. På en skala från ett till tio var det en tvåa. ;(

Det är inte lätt att vara fågel... Igår kläcktes tre fågelungar, idag en. Har aldrig varit med om att så många kläcks på en gång. Idag när jag tog bort fågelbadet så flög honan ut. Jag hade inte öppnat luckan på sidan (såklart) så hon hittade inte in igen. Fågelungarna började pipa och hon blev jättestressad, satt med öppen näbb och trots att jag öppnade alla luckor till buren så hittade hon inte in utan hamnade i ett helt annat rum. Hannen hoppade ut från boet, flög ut ur buren han också, landade på bur-taket och blev stressad. Grejen är att när den här lillkillen blir stressad så stänger han av helt, ungefär som jag när jag får panikångest. Han satt med öppen näbb och började få ryckningar och ramlade nästan omkull. Jag sträckte fram handen för att ta honom och då flög han ut i ett annat rum och hamnade på golvet... och blev ännu mer stressad. Han var nästan helt paralyserad och hans pip lät som hjärtskärande gråt. Jag tog upp honom, höll honom, klappade försiktigt på huvudet, blåste lite lätt på fjädrarna och försökte få honom att slappna av. Han hade ögonen stängda men var tyst. Efter en stund försökte jag sätta honom på pinnen till boet men han ville inte släppa mina fingrar. Senare vaknade han till och hoppade in till ungarna. Honan hittade också in efter ett tag så då stängde jag in dem, satte upp badkaret med färskt vatten och gav dem sallad.

Igår kikade jag in i fågelboet och då låg det ett ägg där! Tror du de värmde ägget natten till idag? Nää... men det är tydligen normalt.

Jag mår inte så bra idag... så jag syndade lite med jordgubbsglass. Sockrad... för de sockerfria blir man extremt gasig av.

Idag ska jag ta det lugnt, spela spel och se på TV.

För en vecka sedan satte jag upp boet åt fåglarna. Jag har hjälpt dem med material varje dag... och nu verkar det som att de ska sova i boet inatt.

Förra året var det deras första kull och de skötte sig jättebra då. Jag har inte alltid så bra minne men visst har jag väl skrivit om att jag behöll en av ungarna från kullen som föddes för 2 år sedan? Jag fixade en hona åt honom. Mårten tog hand om det förra paret och nu bor de hos hans päron. Jag stod inte ut med att se honans skadade vinge (som en av ungarna förmodligen ryckt i) och att hon inte kunde flyga ordentligt.

Jösses, jag höll på att skriva årdentligt... hemskt. Så är det när man inte mår bra...

Det är kanske dags att börja skriva dagbok nu med tanke på att jag kanske inte har så lång tid kvar. Eller så kanske jag lever länge ändå. Man vet aldrig. Den 9:e augusti hittade jag en hård knöl som sitter mellan bröstet och armhålan. Jag var hos en svensk klinik här i Spanien men det enda de kunde göra var att skicka en remiss till ultraljud. Eftersom det var ett privat sjukhus jag skulle remitteras till så var det så struligt med mitt försäkringsbolag. Jag skulle ha behövt skicka in en kopia på remissen och sedan skulle de gjort en bedömning om det var något de kunde stå för finansiellt. Även om de gjorde det så var det självrisk så det var inte värt det. Och säg att de skulle gjort ett ultraljud så hade jag ändå inte kunnat gå vidare med det hela. Jag menar, opereras här i Spanien och få resten av sommaren förstörd?

Nej, Mårten ska hjälpa mig boka tid i Sverige istället så går jag och undersöker mig när vi kommer hem.

Jag sitter på toa i Bergen-Belsen... alltså där min farfar satt i koncentrationsläger. Mårten och jag har gått omkring och tittat lite. Vi fastnade jättelänge vid informationen för tjejen som jobbade där verkade fatta tycke för mig när jag berättade min familjs historia. Hon började nästan gråta. Hon lovade säga till deras enda forskare att han ska kolla upp bl.a min farfar. Sen gick hon och hämtade två enormt tjocka böcker från shoppen och sa att jag fick dem gratis. Där i står namn på alla som satt fängslade.

Jag har nog aldrig mött en människa som visat sådan omtanke, medkänsla eller vad man vill kalla det. Hon började till och med berätta om sin egen familj.

Nåväl, nu måste jag gå för Mårten väntar utanför och fåglarna är i bilen. Det är mulet och inte speciellt varmt så de mår bra där i baksätet.

Åhhh, jag som trodde jag kunde vara rolig och skriva att jag satt på toa i Ödeshög och la en egen hög... men Mårten och jag åkte ju vidare till Alvastra kloster. Nåväl, jag sitter här på toa ett tag till och spelar Pokémon. Adjöss!

Usch! Köp inte nya Loka Melon/Lime. Den är INTE god.

Schysst morsa man har... Jag mår skitdåligt och det första man får höra när man vaknar är kritik över att jag lägger mig sent och missar solskenet. Vilket jävla solsken? Solen lyser... ja, men det är så svagt så jag kallar det inte ens solsken. Vad ska hon bry sig om när jag lägger mig eller inte, jag gör vad fan jag vill. Känner mig inte ett dugg välkommen här längre, är bara som att jag är i vägen eller till besvär. Borde kanske vara mer hemma hos mig... där ingen klagar på mig.