Jag försöker hålla humöret uppe men det går inget vidare. Har just pratat med Roger i telefon. Allt är så jävla jobbigt. Det hörs på hans röst... Jag frågade om han hade saknat mig. Han var tyst i över en minut och tänkte tydligen igenom det och sedan sa han något i stil med att "jo, det är väl klart".

Varför måste det vara så plågsamt... Helst vill jag bara dra täcket över huvudet och sova i hundra år eller så... bara försvinna. Den här deppigheten hjälper inte precis när jag ska klara av min dagliga promenad. Men jag ska försöka att inte ge upp. Det ska gå... på något sätt.