Jag har fallit ner i träsket igen. Sorgens träsk. Jag pratade med Roger igår på telefon. Han kanske är omedveten om det, men han säger saker... och det är sättet han säger det på... det sårar mig. Jag berättade att jag hade varit ute själv. "Jaha", sa han bara. Jag tyckte att det fungerade ganska bra i helgen mellan oss, men det tyckte inte han. Så nu är jag tillbaka i samma tillstånd som förut: hjärtat slår hårt och fort, klumpen i magen gör att jag inte kan äta och jag känner mig väldigt nervös och orolig för hur han ska vara när han kommer över idag. Kommer han att vara sur? Likgiltig? Kommer muren mellan oss att vara ännu högre? Det enda jag vill är att han ska ta mig i sin famn, krama om mig och säga att allt kommer bli bra. Men så enkelt är det tyvärr inte. Och det är så jobbigt att hålla inne med mina känslor. Jag vill helst prata ut om allt, få reda på vad som är orsaken till det här. Men jag vet att Roger tycker det är jobbigt att prata om känslor så därför säger jag inget. Jag tycker också det är jobbigt... men det är ännu värre att inte få ut vad jag känner. Det är som en syra som fräter inuti hela min kropp. En kall eld som börjar i magen och sprider sig åt alla håll. Det känns som att jag håller på att gå under. Mera fysiskt än psykiskt.

Nu ska jag försöka tänka på annat. Jag ska läsa min bok. Tror inte att jag klarar av en promenad själv idag. Inte som jag mår nu. Jag vill inte ens tänka på hur jag kommer att må när klockan närmar sig kvart i sex. Helst skulle jag bara vilja ta en Xanor. Men nackdelen med det har jag märkt är att jag blir så lätt irriterad och då vet man aldrig vad jag säger... som jag kanske ångrar sedan.