Imorse vaknade jag halv sju och försökte somna om, men jag var hungrig så då tyckte jag att det var lika bra att stiga upp. Sedan satt jag i soffan, åt frukost och såg på TV samtidigt som solens strålar lyste in på mig. Nu är det alldeles mulet och trist ute.

För ett tag sedan ringde Roger, men vi pratade inte så länge för jag hörde att det var någon annan som försökte komma fram på linjen. Jag trodde att det var morsan, fast det var "T" från föreningen. Han undrade om jag ville ställa upp för en radiointervju som skulle handla om social fobi. Jag förklarade att jag fått en panikattack förra veckan och inte mådde så bra. Annars hade jag självklart försökt.

Jävla panikångest... Det är inte alls kul att ha social fobi, men panikångest är flera gånger värre. Mest för de fysiska symtomen och själva paniken. Det går inte att fly från ångesten. Hemmet var alltid min "trygga punkt" förut, men när man väl fått en panikattack där också så känns det som att all trygghet har försvunnit. Om man däremot känner av den sociala fobin i t.ex. en folksamling så är det bara att gå undan eller så känns allt bättre när man kommer hem.

Då har jag förstås andra känslor. Jag brukar bli irriterad på mig själv för att jag är så blyg och... mesig. De som känner mig tycker inte alls att jag är så tillbakadragen och osocial. Jag vet inte varför, men det blir som en mur av blyghet när jag träffar nya människor. De skulle bara veta hur jag är i verkligheten... *he, he*