Sitter och läser ännu mer i dagboken. Inte undra på att det inte fungerade med Efexor... jag började ju med dem fredagen den 13:e... november 98. Otursdatumet. *skratt*.

Hm... enda anledningen till att jag bytte från Zoloft till Efexor verkar ha varit brist på sexlust. Men det spelar väl ingen roll nu? Jag är ju singel. Och jag vill inte må så här dåligt... och känna det som att jag inte klarar av någonting. Okej, jag var ute på en promenad igår med farsan. Det kändes jobbigt, men jag klarade av det. Sen mådde jag förstås skitdåligt på kvällen...

Roger och jag har bestämt en ny tid då han ska komma hit: på lördag. Han föreslog att vi kunde åka till centrum, hyra några filmer och sedan köpa pizza. Visst... jag som knappt klarar av en simpel promenad. Jag sa till honom som det var, att jag inte klarar av det just nu. Då sa han att han kunde åka själv och hyra filmerna. Okej... Men varför känner jag då ångest inför att träffa honom? Förut var han en av två personer som jag kände mig trygg med. Kan den tryggheten verkligen ha försvunnit så snabbt? Tydligen. Jag vet inte hur jag ska göra. Om jag mår dåligt dagen innan... ska jag då säga till honom igen (för tredje gången) att han inte kan komma hit? Eller ska jag förklara till honom hur pass dåligt jag mår så att han förstår... att om jag mår skit på lördag så behöver jag vara lite för mig själv. Jo, så är det faktiskt. Jag vet att många som har panikångest inte tycker om att vara ensamma under en panikattack. Det gör inte jag heller, men det är bara folk som jag känner mig trygg med som kan få mig att må bättre. Och just nu finns det bara en sådan person: min mamma.

Fan, jag vet ingenting längre. Kanske det är lika bra att ringa till läkaren redan den här veckan och be henne skriva ut ett recept på en antidepressiv medicin. Eller ska jag vänta till den 10:e? *suck*