Jag har just pratat i telefon med morsan i 1 ½ timme. Det har nämligen varit så att ända sedan imorse (efter Posten) har jag haft små känningar av ångest, men jag har försökt att härda ut dem. Roger ringde under kvällen och fick mig att må lite bättre. Men ju närmare sängdags det blev så mådde jag allt sämre. Jag tänkte att: nej, jag ska fan klara av att inte ta någon Xanor. Så jag borstade tänderna... och kände paniken stegra sig inom mig allt mer. Jag försökte att inte tänka på det utan kröp ner under täcket för att sova. Jag drog först inte upp täcket till hakan (som jag brukar i vanliga fall) bara för att jag ville känna att jag kunde andas fritt. Och dessutom känns det alltid för mig som att det är en aning bättre när jag är lite småfrusen. Men jag frös inte lite... det var mer som frossa. Så jag drog upp täcket lite mer. Vad hände då? Jo, jag kallsvettades och hjärtat slog ännu fortare och det spreds en känsla av att hela mitt inre var alldeles fruset...

Jo, du har gissat rätt. Jag fick en panikattack. Den var kanske inte lika stark som de jag fick i början för flera år sedan. Eller så var den det. Fast nu har man förhoppningsvis samlat på sig information om panikångest och förstår lite bättre vad som händer med kroppen och att det egentligen inte alls är något farligt. Men det spelar ingen roll, det var hemskt ändå. Så, ja... jag fick faktiskt ta en Xanor. Jag skiter i vad alla tycker, jag klarade inte av att ligga i sängen och må så jävla dåligt att jag bara ville dö.

Vi ska ringa min läkare på måndag och be om att få en tid. Jag hoppas att hon kommer med några vettiga förslag om vad man kan göra.