Herregud... min morsa borde chilla lite. Hon är alltid så orolig jämt. Jag tog ett av mina knock-out-piller klockan 22. Jag kallar dem bara så för Flunitrazepam är väl samma sak som Rohypnol? Drogen som har använts i många våldtäcksfall och andra fall där förövaren velat få offret utslaget för jag antar att antingen somnar offret eller är helt borta och inte har koll på någonting som händer. Jag menar inte att jag blir knockad av Flunitrazepam, andra blir det.

Min mamma borde känna mig bättre vid det här laget. Hallå!!!! Jag är ju tjejen som fått ta minst tre bedövningar hos tandläkaren, ätit maxdos av flera mediciner för att få någon effekt. Jag kan dricka i princip hur mycket alkohol som helst utan att bli berusad. På ett event med gratis drinkar så drack jag ca 7 stora drinkar... VODKA!!! Jag kände ingen effekt alls. Enda gången jag känt extremt lätt berusning var på ett annat event där man fick gratis, svindyr champagne. Fast det enda som hände var att jag blev lite fnittrig.

Nu har det gått nästan två timmar sedan jag tog Flunitrazepam. Jag skulle kunna hålla mig vaken om jag ville. Det enda jag känner av medicinen är att ångesten är borta och jag känner mig lugnare... men inte trött lugn utan bara fan-vad-skönt-att slippa-ångest-lugn. Jag är klar i huvudet och är fullt medveten om allt. Det krävs säkert tio gånger så mycket Flunitrazepam för att påverka mig. Så killar som försöker droga mig på krogen kommer misslyckas. Inte för att jag går ut så mycket. Jag skulle vilja ge mig ut och dansa lite... men Mårten gillar inte att gå på nattklubb om det inte är något speciellt event. Eller så kanske han tycker allt är tråkigt bara att han inte säger det till mig.

Skit samma. Det som störde mig nyss var att jag satt på toa när morsan helt plötsligt knackade på och oroligt frågade hur jag mådde. Ursäkta om det tar längre tid än vanligt! Jösses. Det måste vara för att jag berättade att jag hade tagit Flunitrazepam. Jag får väl skita i att berätta framöver om jag tar piller.

Jag känner mig skitdeppig. Jag skulle inte ha åkt hem från Spanien. Jag trodde att kylan skulle vara outhärdlig i den oisolerade lägenheten och såg fram emot ett varmt boende här i Sverige och kunna ta varma bad. Visst, det är varmt inne... men det är ju kallt ute så man har inte lust att ge sig ut så man sitter mest inomhus. Mina päron är sjuka. Farsan verkar vara kroniskt förkyld. Jag känner mig förbannad över att de smittade mig. Jag har aldrig mått så här dåligt med någon förkylning.

Jag känner mig så jäkla splittrad. Jag mår inte bra här hos mina päron. Det låter knäppt men gamla människor skrämmer mig. Jag vet inte varför... kanske för att de ofta är "borta". Eller kan det vara för att man har en bild i huvudet av hur de var förut och när de sedan närmar sig sitt bäst-före-datum så vägrar ens hjärna ta in den informationen. Ungefär som att föräldrar alltid ser på sina barn just som barn... oavsett hur gamla de är. Det som är läskigt är också att min farsa kan trilla av pinnen när som helst på grund av ålder och andra åkommor. Jag skulle inte palla med att vara den som hittade honom död. Jag har ett extremt bildminne och jag skulle aldrig få bilden ur huvudet. Jag vet inte, det känns ibland som att jag bor på ett ålderdomshem där alla ofta är sjuka. Jag känner mig kvävd, kan inte vara mig själv, är sliten över var jag ska bo. Vet inte om jag klarar av att vara här så mycket. Hemma hos mig är det också skit med alla jävla grannar. Ska jag bo där måste jag skaffa internet. Äh, jag orkar inte tänka på det. Jag är bara deppig.