Lyssnar på reggaeton... och längtar tillbaka till Spanien. Jag vet inte vad det är, jag känner mig bara hemma där. Tänk om man kunde rycka loss min lägenhet här i Sverige och smälla upp den någonstans i Murcia, Spanien. Tidigare i år funderade jag på hur jag skulle klara mig ensam där, utan släkt och vänner. Men nu slog det mig att det spelar egentligen ingen roll var jag är... utan mina päron och Mårten är jag ändå helt själv. Jag ser nästan aldrig mina grannar när jag går in eller ur min lägenhet. Bor man i Stockholm eller förorten så vill folk inte ha kontakt. Jag försöker hälsa om jag åker hiss med någon eller träffar någon granne på min våning. Det är jobbigt men det är inte alltid folk hälsar tillbaka så ibland känns det som att det inte är någon idé att vara artig.

Äh, det är bara skit... precis som med min förkylning. Jag försökte vara utan nässpray ett tag men det gick inte. Jag kan inte andas och snoret är segare än kola och kommer ändå inte ut. Jag tog en Bisolvon tidigare idag... den löste inte upp snoret speciellt bra. Jag mådde bara illa. Jag fick hemskt mycket ångest så jag tog både Xanor och nässpray. Nu känns det bättre... förutom att det är torrt som fan i halsen så det gör ont. Fast hellre det än hur det var under natten till idag då det hade runnit ner supersegt snor i halsen som blockerade min andning. Jag vaknade av att jag inte fick luft. Jätteläskigt!

Jag har tagit Xanor varje dag sedan vi lämnade Spanien. Det var bara ett par dagar jag inte tog... innan förkylningen bröt ut. Skitkul... men vad ska jag göra? Jag är sjuk och mår illa, jag behöver inte ångest också. Pallar inte med det. Nu ska jag lägga mig och sova. Jag sover inte ens de 9 timmar jag brukar sova. Allt blir kanske bättre när jag blir frisk och kan sätta igång med träningen.