Jag är trött... jag är mycket trött. Äh, det måste vara trist att läsa om min trötthet hela tiden. Idag var jag något piggare än vanligt (ja, faktiskt!). Kanske det berodde på att jag drack både kaffe och Pepsi. Alla tycker att min lilla kaffeblandning är äcklig... vad då? Det är väl inget fel på en halv deciliter kaffe, 7 st sockerbitar och kaffegrädde? Okej, jag vet att det hela måste smaka jävligt mycket socker... det blir nästan som en sirap. Socker med lite kaffe. Men jag tycker att det är gott. Och förresten så dricker jag inte sörjan, jag tar bara mycket små klunkar då och då. Som om det vore godis.

Vi satt några stycken idag på föreningen och pratade om lite allt möjligt. Vi kom bl.a. in på förhållanden. Det är inte alltid det lättaste att träffa nya människor när man t.ex. har panikångest eller social fobi. Om jag nu ska ta mig själv som exempel: Roger är den första killen jag är ihop med. Under mina tidigare 22 år i livet har jag inte varit ihop med en enda kille. Orsak? Jag har varit alldeles för blyg... fick inte fram särskilt mycket att säga. Det var och är fortfarande det värsta jag vet. Man sitter där och vet inte vad man ska säga... och killen säger ingenting han heller, utan det blir en slags pinsam tystnad. Till slut tröttnar väl killen... Och förresten... hur ska någon lära känna mig när jag inte vågar säga så mycket? Bakom den blyga "fasaden" finns ju den verkliga Vivi... som är rena motsatsen till den blyga, lite tillbakadragna Vivi. Snacka om att ha dubbel personlighet... men jag är ju född i Tvillingens tecken. *skratt*.

Jag vet inte om jag har dragit den här biten av mitt liv tidigare, men annars får det väl bli en repris. Hur jag träffade min nuvarande kille Roger:

1994 satte jag in en annons om brevvänner (mest för skojs skull) på TV3s text-TV. Min annons var väl något i denna stil: "18-årig tjej söker killar 18-25 år att brevväxla med. Intressen: musik, uteliv, TV". Jag fick runt 50-60 svar från killar och äldre män i hela landet. En del var uppåt en 45 år gamla. Jag sorterade bort de flesta och hade då ca 13 stycken kvar. De brevväxlade jag med under en längre tid (på den tiden då portot var billigare). Några träffade jag faktiskt, men det var ingen som jag fastnade för. Roger var en av dem som jag brevväxlade med. En dag i början av 1995 ringde han hem till mig. Han lät lite nervös, men vi har många gemensamma intressen så det var inte svårt att hitta på något att prata om.

Sedan upphörde brevskrivingen till Roger ett tag. Vet inte varför egentligen. Men så ringde han igen någon gång under hösten 1995. Då hade jag redan drabbats av min panikångest och hade ibland svårt att prata med honom i telefon eftersom jag kände att paniken många gånger kom över mig... men jag kunde inte säga ifrån att jag mådde dåligt. Sen kom då hela episoden med mitt självmordsförsök osv. Det gjorde att jag hamnade på vuxenpsyk och det var där Roger besökte mig... och vi träffades första gången. Jag kommer ihåg det som igår... Jag var inne på mitt rum och oroade mig. Trots att panikångesten inte tryckte på så bad jag om en Xanor för att känna mig lugnare. Senare kom en skötare in och sa att det stod en kille vid ytterdörren och väntade på mig. "Nej, jag klarar inte av det här... Snälla, säg åt honom att han får gå", sa jag. "Det får du gå och säga själv", sa skötaren. Jag bönade och bad att skötaren skulle säga till Roger att jag inte klarade av att träffa honom... men skötaren gav sig inte. Så jag blev tvungen att gå och möta Roger, och då skulle jag förstås inte våga skicka iväg honom.

Det hela blev egentligen inte så hemskt som jag trodde. Vid ytterdörren stod en lång, mörkhårig kille med en ros i handen. Jag gillade Roger från första sekunden, och han fastnade också för mig. Fast jag fattar inte än idag att han vågade komma till en psykavdelning för att träffa mig... som han inte kände annat än per brev och telefon. Det var verkligen modigt av honom. Jag skulle då aldrig ha vågat göra likadant.

Oj, nu har jag skrivit mycket igen. Skulle nog kunna skriva mycket mer... kanske. *gäsp*. Jäklar! Jag glömde ta medicinen. Måste ta den nu innan jag glömmer.