Det blir nog ingen bussåkning den här veckan... eller nästa. Jag var tvungen att ta en Xanor igår kväll innan jag gick och lade mig. Jag vet inte om vi har gjort för mycket de här dagarna, om bussresan var ett för stort steg... eller att jag helt enkelt bara mådde illa och jag misstolkade kroppens signaler. Hur som helst så fick jag en liten panikattack. Det var på kvällen, jag hade just ätit glass och skulle sedan gå och lägga mig. Jag kände mig en aning illamående och satt därför kvar på sängkanten en stund. När det kändes bättre reste jag på mig för att gå och borsta tänderna... och det var då det hände. Illamåendet sköljde över mig, hjärtat slog fortare, paniken slog sina klor i mig... rummet tycktes på något sätt kännas alldeles för litet och känslan av trygghet försvann helt och hållet. Nej!!! tänkte jag. Inte nu igen! Vad var viktigast att komma ihåg? Jo, just det... andningen. Jag försökte andas lugnt samtidigt som jag rotade i väskan efter en Xanor. Jag gick ner och satte mig i köket med morsan. Jag var tvungen att vänta en stund innan jag kunde ta tabletten. Varför? Jo, illamåendet. Sedan satt vi ett tag där i köket och pratade (om andra saker än hur jag mådde). När allt kändes lugnare så kunde jag äntligen gå och lägga mig. Jag sov djupt och vaknade inte en enda gång under hela natten. Nu är jag jättehungrig men för övrigt känns det ganska bra. Nja... mina muskler i axlarna och ryggen gör jävligt ont. Tur att jag har en massage-dyna hemma. Jag får testa den senare och se om det hjälper något.