2019-01-02

Hej kära dagbok. Herregud vad töntigt det låter att skriva så. Jag har i alla fall inte skrivit så mycket den senaste tiden för jag känner mig tom jämt. Allt förstördes förra året (2018) när jag fick akutopereras för blindtarmsinflammation precis innan jag skulle till Spanien med Mårten. Ingen pysslade om mig... nyopererade jag fick fixa allt själv.

Nåväl, kroppen läker och kanske psyket också så småningom. Men det var jobbigt att ha ont långt efter, må illa hela tiden och inte kunna göra så mycket. Sommaren 2018 skulle bli en återhämtningstid men det blev tvärtom. Sen hjälpte det inte precis att jag och Mårten hade två jobbiga dagar i rad i Spanien.

Vi hade varit på en utflykt i en stad en bit bort. Det var mitt i natten så vi tankade och skulle bara spela lite Pokémon Go innan vi åkte hem. Efter ett tag upptäckte Mårten att plånboken var borta. Vi backtrace:ade var vi hade varit och kom fram till att han måste tappat den vid macken. Vi åkte dit men den var såklart inte kvar. Mårten har lätt för att bli superstressad vilket gör att jag får mer ångest. Jag hjälpte i alla fall till att kolla runt men såg ingen plånbok. Mårten höll på att ge upp men jag såg att macken hade övervakningskameror överallt och tänkte att det måste gå att ringa någon om t.ex. något skulle hända. Mårten stressade och sa att det fanns ingen info. Jag kollade noga på alla lappar och hittade ett nummer till företaget som skötte övervakningen. Mårten ringde dit men de kunde inte göra något utan sa att vi skulle kontakta företaget som äger bensinstationen dagen efter för att kanske få fram video från den tidpunkt vi var där och tankade.

Nästa steg var att spärra alla kort. Jag hjälpte till och hittade ett nummer man kunde ringa för att spärra bankkortet. I stressade situationer tränger jag tydligen bort ångesten och försöker tänka logiskt. Mårten ringde även polisen för att göra en anmälan. I Spanien skiter man tydligen i att kolla upp mindre rån och borttappade plånböcker. Man gör bara anmälan av försäkringsanledningar. Det tog lite tid att få tag i någon polis på telefon som kunde engelska. Jag kan en del spanska men inte vissa tekniska termer utan mest vardagsspråk. Vi åkte till polisstationen i alla fall... för vi visste inte då att de bara skulle hänvisa oss till guardia civil i orten där vi lånar lägenhet.

Nåväl, när vi kom fram till polisstationen (i utflyktsstaden alltså) så var där mängder av biffiga snubbar. Jag kan inte minnas att jag såg en enda kvinna, inte ens i receptionen. Efter att polisen äntligen fattade varför vi var där så blev vi ombedda att sätta oss i väntrummet. Öh, visst... vi satte oss inte ner för det var en halvgalen, halvfull brittisk, aggressiv man som sparkade och slog på allt han kunde och skrek oförskämdheter. Vi ställde oss vid väggen bredvid en äldre polis. Britten mumlade på om en massa på sin ganska fula dialekt. Det enda poliserna gjorde var att stå bredbenta med armarna i kors och hela tiden upprepa på spanska att "vi förstår inte vad du säger".

Mannen blev alltmer våldsam och när han sa högt på engelska att "jag tänker fan dra härifrån om 10 minuter oavsett vad ni tycker" så kände jag att jag var tvungen att göra något. Jag vände mig till den äldre polisen och sa på spanska att britten tänkte lämna lokalen. Turisten hörde väl mig prata spanska och frågade om jag kunde engelska (jag är ju blondin numera så jag ser inte så spansk ut längre). Javisst, sa jag. Jag frågade polisen vad problemet var och fick förklarat att det enda de ville ha av honom var någon form av legitimation. Jag översatte till britten och fortsatte sedan översätta fram och tillbaka hela tiden. Det visade sig att britten hade sitt ID i huset men han kunde inte telefonnumret till kompisen som skulle kunnat hämta identifikationen till stationen. Typiskt... jag som till och med hade frågat om han kunde få låna polisens telefon... vilket han hade fått. Jag fattade ändå inte riktigt vad som hade hänt. Britten snackade något om att han hade sin telefon i bilen men polisen sa att de inte hittade någon telefon där. Med tanke på att turisten luktade alkohol så kanske det var just därför de stoppat honom. Tack vare mig så lugnade britten ner sig i alla fall...

Det var ändå jobbigt... jag med min sociala fobi och panikångest. Sedan försökte jag hjälpa till med min halvbra spanska när Mårten och jag fick komma in och prata med polisen om Mårtens plånbok. När vi gick därifrån passerade vi den äldre polisen... och han nickade och tackade mig. Det kändes faktiskt oväntat bra att få lite uppskattning. Vad jag inte visste då var att dagen efter skulle bli ännu jobbigare...

Vad gjorde Mårten och jag dagen efter? Jo, vi hade varit ute och spelat Pokémon Go långt in på småtimmarna. I Spanien stänger caféer och barer och vissa matbutiker sent. Vissa har till och med öppet dygnet runt. Det gör att man glömmer bort vad klockan är eftersom det är mycket folk i cirkulation överallt. Jag tror klockan var runt 4 på natten... morgonen eller vad man nu tycker att det är. Jag satt och halvsov i bilen. Mårten var också trött och gäspade då och då. Vid ett tillfälle röt jag till "SLUTA GÄSPA". Det var helt olikt mig att göra så, jag blev själv förvånad. Mårten stannade i alla fall och drack lite vatten. Efter en stund åkte vi vidare.

Plötsligt krängde bilen till. Mårten väjde undan för något. Jag halvsov fortfarande men hann ändå öppna ögonen och se vad som låg på vägen. Jag har fotografiskt minne (tyvärr, i det här fallet) men min hjärna fungerar så att den registrerar precis allt och det är nog därför det tar lite tid tills den processat allt och jag får resultatet. Först tänkte jag att det kanske var ett stort djur som låg på vägen. Sedan kom informationen fram... ungefär som en film som spelas upp i huvudet. Först såg jag en del bråte, sedan blod, sen en blodig arm som inte satt fast med någon annan kroppsdel... och sedan en fet kropp i en blå-röd-rutig skjorta... utan huvud. Benen såg jag inte heller, kanske för att mannen var så kraftig. "SHIT!!!" sa jag till Mårten. "VI MÅSTE STANNA!!". Det stod bara en liten, vit bil en bit fram så jag sa till Mårten att parkera framför den.

Mårten klev ur för att gå och prata med den andra bilföraren. Jag satt kvar ett tag och försökte få hjärnan och kroppen att lugna ner sig... och tränga undan ångesten. Jag tog några Xanor men kände att jag kunde inte bara sitta i bilen och inte göra något. Jag tryckte på en knapp på dashcam:en (bilkameran Mårten fick av mig för ett par år sedan) för att spara senaste videoupptagningen. Sedan stängde jag av motorn, klev ur och låste bilen och gick fram till Mårten och tjejen som var förare av den andra bilen.

Några minuter senare kom tre bilar till, de flesta med ungdomar. De stannade också. Vi samlades alla i en liten klunga och pratade (ja, på spanska). De frågade om vi hade kört på mannen och jag förklarade av vi hann gira undan i sista sekunden. Samma sak för dem också. Sedan kom en till bil med tjejens "kille". Jag skriver det inom situationstecken för han kom dit väldigt fort och det var två saker jag reagerade på. Tjejen var partyklädd och hennes "kille" ringde upp någon på mobilen. Folk kanske inte tror att jag kan spanska så jag hörde honom säga i telefonen att "vi har ett litet problem". Ett plus ett är två... så jag tror att hon jobbade på "klubben" som låg i närheten (ja, jag känner till den för man ser en stor skylt med en lättklädd kvinna och varje rum har AC på väggen utanför). Tjejen kramade i alla fall om killen och var halvt hysterisk för att hon hade kört på en människa.

Hon var dock inte den första att köra på honom. Det var alldeles för lite blod på hennes bil. Efter en evighet av att ha stirrat på kroppen längre bort... så kom polisen (Mårten hade också ringt dem). De kom fram och pratade med oss och skickade iväg alla utom tjejen och Mårten och mig efter att jag hade förklarat att vi var i bilen som kom efter tjejen och att vi hade en kamera i bilen där något av intresse kanske fanns. Inte bara en oförstörd crimescene utan även video längre tillbaka där bilar och folk syntes. Jag minns att jag stod och tänkte "kan de inte lägga något över kroppen". Nej, de gick omkring med ficklampor och kollade efter ledtrådar. Ambulansen som kom tog varken med sig kroppsdelarna eller stannade för att kolla till tjejen. Jag tyckte synd om henne så jag bad Mårten ge henne en av våra vattenflaskor från bilen. Hon blev jättetacksam så det var ju bra... Jag var också den enda som märkte att det började lukta illa och sedan ryka från hennes bilmotor så Mårten gick fram och sa till så de stängde av den.

Vad sjutton gjorde ambulansen egentligen? Ingen aning... jag tror de fick punktering av något de körde på för det lät skumt när de åkte förbi. Mårten och jag stod tålmodigt och väntade... och väntade... och väntade. Guardia civil dök upp och fixade äntligen en filt över kroppen. De var däremot inte ett dugg intresserade av vår bilkamera utan sa att vi kunde åka. Helt sjukt att inte samla in så mycket info man kan...

Hela händelsen var obehaglig och jag kommer för evigt ha inpräntat i hjärnan den stackars mosade snubben. Jag störde mig inte så mycket på blodet och kroppsdelarna (jag har väl sett för många skräckfilmer). Det var väl mest att det var en levande person... som på ett ögonblick inte längre hade ett hjärta som slog. Att han ena stunden var på väg över gatan (där man inte fick gå)... och sedan bara pang... no more liksom. Det enda riktigt äckliga var nog att det syntes en vitgrå gegga som hade stänkt upp på sidan av tjejens bil, efter framhjulen. Jag kan inte mycket om vad man har för vätskor i kroppen... men om det var någon slags flytande hjärnsubstans... ja, det vore superäckligt. Usch... kom just på nu... tänk om snubbens huvud hade fastnat under hennes bil och att det var därför det stank när motorn fortfarande var på... urk.

Nej, usch... nu ska jag sova för klockan är mycket. Det ser dessutom ut att vara storm ute; det blåser som fan... Säg inte att det snöar också...

2018-12-06

Bää, bää. Är det får eller lamm man räknar när man ska sova? Öh... Jag ska räkna Pokémons istället. Nej, skojar bara. Enligt mitt aktivitetsarmband brukar det i snitt ta 10 minuter tills jag somnar så jag behöver inte använda några knep.

Varför måste de sjunga på portugisiska på radion? Jag förstår inte mycket. Det är nästan enklare att förstå franska än portugisiska...

Ska sova nu så jag orkar upp imorgon för att träna. Måste ner ett par kilon för just nu passar bara ett par jeans... alltså EN byxa. Hemskt. Har aldrig vägt så mycket som nu. Jäkla blindtarmsinflammationsoperation...

2018-11-28


Jag har använt Ldb deodorant hittills men nu har de gjort om den... och den luktar illa... ungefär som Echinagard. Därför måste jag byta deodorant. Nivea har ju bra produkter i övrigt så jag köpte ett par stycken... så jag hittar den allra bästa för mig. Jag vet inte var min Wii-bräda är just nu men när den dyker upp så får jag testa hur deodoranterna fungerar under en timmes träning... fast bara med en i taget... förstås.

2018-08-23

Jösses... vad konstigt det känns när en utländsk, känd skådis man sett i många filmer och serier plötsligt skriver ett privat meddelande till mig på Instagram. Mitt svar till honom var nog jättetöntigt och tråkigt... men jag gör mig inte till för någon oavsett om de är kända eller inte.

Nej, nu måste jag ge fåglarna maggots för de har 5 ungar i boet.

2018-08-19


Såååå gulliga!

2018-08-18

Det hörs svaga pip från fågelboet. Coolt! Idag ska jag låta dem vara men imorgon ska jag kika.

2018-08-02

Komiskt... imorse beställde jag en ägg-inkubator för 124 euro för fåglarna låg inte på äggen. Jag tror det är 4 ägg i boet och jag hittade ett krossat ägg på burgolvet som förmodligen var det första. Idag var Mårten och jag i Caravaca de la Cruz och vi kom nyss hem. Var tror du fåglarna är? I boet... båda två. Jag ska inte häva inkubatorköpet för den kan vara bra att ha ändå. Den är helautomatisk. Man ställer in temp och fukt så sköter den allt. Den vänder till och med äggen med jämna mellanrum.

Nä, dags för lite middag nu tror jag. Jag ska äta sockerfri hallonyoghurt.

2018-07-30

Jippieee! Det ligger ett ägg i boet! Jag har inte skrivit så mycket senaste tiden... men jag är i España med Mårten och två fåglar... men inte med mina vanliga fåglar, utan med en av deras söner och hans nya tjej. Jag behöll honom för han lärde sig sjunga precis som sin farsa.

Nej, nu pratar Mårten för mycket så jag får skriva mer någon annan gång.

2018-06-10

Igår började jag skratta men var tvungen att hejda mig för det gjorde ont vid såret. Jag insåg bara plötsligt att jag satt och kollade på en zombie-serie på TV medan jag åt kroppkakor med lingonsylt. *ha, ha*

2018-06-05

Inatt genomgick jag en appendektomi. Det hela började för ett par dagar sedan. Jag fick ont I magen snett nedanför naveln på höger sida. Smärtan kom i intervaller. Jag fick feber också och varje gång jag lyfte höger ben så högg det till på samma ställe på magen.

Igår övertalade min morsa och Mårten mig att vi skulle till akuten. Mårten ringde dit och frågade om vi skulle till akuten eller någon annanstans för mina besvär. De tyckte vi skulle till närakuten (som ligger i samma byggnad). Vi åkte dit, tog en kölapp och väntade... och väntade. När det blev våran tur och vi berättade allt så tyckte de att vi skulle direkt till vanliga akuten. Vi gick dit, tog en kölapp och väntade. Sedan tog det en evighet (kändes så i alla fall) mellan varje moment: prata med sköterskor, blodprov, folk som klämde mig på magen osv.

Puckad som jag var hade jag inte med mig några piller alls. Jag trodde ju bara att de skulle kolla upp mig snabbt, säga att de inte hittade något att jag kunde åka hem sen. Så blev det inte. Jag kom dit runt fyra på eftermiddagen igår och kom hem runt 14 idag. Varför? Jo:

De sa att min sänka var lite hög och att jag behövde skickas till röntgen för att undersökas med kontrastvätska. Jag sa att jag omöjligt skulle kunna dricka nästan två liter vätska men efter att de övertalade mig så sa jag att jag skulle försöka. Efter ett tag fick jag i mig allt... och fick då veta att jag skulle vänta nästan två timmar på att få komma till röntgen. När det väl blev min tur så... alltså, det var bland det värsta jag varit med om. INGEN hade sagt till mig att de skulle spruta i en annan kontrastvätska sekunden innan man röntgades! Mårten fick inte vara med så jag var själv där och genomled den äckliga känslan av någon slags värme i kroppen och den konstiga känslan av att vara jättekissnödig fast jag inte var det. Jag fick världens jävla panikattack och kunde inte sluta gråta och skaka. Jag hade inga Xanor... inte de heller... så jag fick någon annan tablett som knappt verkade på mig.

Eftersom Mårten och jag var nyfikna på hur hög min sänka var så frågde vi. En normal sänka tror jag ligger under 15. Vet du vad jag hade? 93 !!! Mårten hade googlat lite på nätet innan vi åkte till akuten och han misstänkte att det kanske var blindtarmen som strulade (ja, den yttersta biten förstås).

Efter ännu mer väntande så kom läkarna (en man och kvinna). De sa att de inte kunde avgöra av röntgenbilderna om det var blindtarmen eller inte. De tyckte att med min sänka på 93 så borde det ha synts mer. De sa också att jag hade ont på ställen där det inte skulle göra ont. De ville därför skicka mig till gynekologen för att kolla upp att allt stod rätt till där. Mitt svar var enkelt: "omöjligt".

Läkarna gick iväg för att diskutera. När de kom tillbaka frågade de om jag kunde gå med på ett ultraljud. Efter ännu mer väntan gjordes ett ultraljud och kvinnan sa på en gång att det var blindtarmen som var svullen, men inget runt omkring var inflammerat. Vem vet hur det hade sett ut om ett par dagar... eller veckor...

Sen följde ännu mer väntan. Sedan fick jag komma till en annan avdelning där jag skulle duscha två gånger (håret också) med en speciell tvål. Det fanns ingen hårtork så jag tog på mig de fula operationskläderna och kördes till operationssalen med blött hår samlat i en osnygg "mössa". Väl där så hälsade alla på mig och berättade var och en vilka uppgifter de hade... narkosläkare osv. Jag fick svepa något ur en liten brun flaska. Innehållet var supersalt. Jag minns inte om det var där de satte in tre olika dropp... eller om det var innan. I en var det antibiotika, en Alvedon och den tredje vet jag inte riktigt... kanske vanligt dropp.

Det tog skitlång tid innan jag blev nedsövd och precis innan narkosen kickade in så mådde jag fruktansvärt dåligt. Inte med illamåendet utan bara en jättekonstig och riktigt obehaglig känsla i hela kroppen. Sedan slocknade jag.

När jag vaknade upp var jag i en annan sal där solen sken in. Jag tror klockan var runt 8 på morgonen. Mårten satt bredvid mig. Egentligen var det mot reglerna men vi förklarade mina problem innan så därför godkände de det. Till en början var det svårt att vakna och hålla ögonen öppna. Mårten sa senare att de hade väckt mig med flit. Toppen... nej. Om jag har mediciner i kroppen och inte får sova tills jag vaknar så mår jag skitdåligt. Jag mådde illa och hade ångest som fan. Jag hade ont också och skakade som sjutton. Jag frös inte så jag har ingen aning om varför hela jag skakade. De gav mig morfin mot smärtan och visst, smärtan försvann men jag mådde mer illa vilket ledde till mer ångest.

Jag hade som sagt inga piller med mig alls och fick därför flera olika från dem... som inte fungerade. Till slut var det i alla fall en läkare som gav mig Stesolid och det var bättre. Under hela tiden jag var där fick jag MÄNGDER av Ondansetron mot illamående. Dels direkt i armen, som tabletter och även munsönderfallande tabletter. Morgonpersonalen hittade ÄNTLIGEN Xanor men jag fick bara 0,5 mg.

Efter uppvakningsavdelningen hamnade jag igen på avdelningen där jag hade duschat. Där fick vi... ja, vänta ännu mer. Jag fick inte träffa en läkare förrän jag hade varit på toa och kissat. Tydligen måste de veta att allt funkar och efter man kissat ska inte mängden urin vara mer än ca 2 dl. Mitt första försök var inte så lyckat. Jag tyckte att jag fick ut mycket men jag hade mer än 3 dl kvar. De sa att jag skulle försöka dricka och kanske äta något och sedan gå fram och tillbaka i korridoren (vilket Mårten och jag gjorde).

Jag mådde illa och kände att det enda jag kunde få i mig var glass och det var jag ganska säker på att de inte hade. Gissa om jag blev glad när Mårten kom tillbaka med en vanilj/hallonglass!!! Jag fick även välja dricka så jag tog lingonsaft. De sa att den var sockerfri.

Jag mådde fortfarande illa så jag fick mer Ondansetron. Det var ju tur för när jag började må lite bättre kom en trevlig kvinna in och frågade vad jag ville ha till lunch. Än en gång funderade jag och kom fram till att pannkakor nog var det enda jag kunde få ner... så jag frågade om de hade pannkakor. Japp, det hade de!!!! Jag fick välja sylt till också så jag tog lingon. Dricka till maten valde jag en naturell Ramlösa. När maten kom såg jag att jag hade fått en till glass... och jag som redan hade ätit två innan. Nåväl, glass är ju gott.

Efter lunch satte jag mig på toa igen för att kissa. Den här gången lyckades jag bättre: bara strax över en dl kvar. Yes, äntligen skulle jag få träffa en läkare! Mhm, fast han hade lunch så det var bara att vänta 40 minuter till. Ja, just det... jag behövde Xanor för att kunna åka hem (ja, trots att Mårten körde). En sköterska kom med 0,5 mg efter att vi hade bett om det minst tre gånger. 0,5 mg?! Skämtade de eller? I vanliga fall tar jag två stycken på totalt 1 mg men senaste året eller så har jag mått skit och behövt 3 stycken. Sköterskan sa att det stod i min medicinlista att jag fick ta en ta 1 vid behov, max 6 per dag. Inte sjutton trodde jag att de tolkade det som att jag bara fick ta en åt gången. Hon gick iväg för att prata med en läkare och kom efter en stund tillbaka med en till Xanor.

Det enda som var bra med att allt tog sådan tid även efter operationen... var att mitt hår hann torka.

Nu ska jag sitta resten av kvällen här i TV-soffan och se på Netflix. Först måste jag bara kissa...

2018-06-03


Jag har just vaknat... och nej, jag ska nog inte träna idag. Det får bli en Netflix-dag istället.

2018-05-11

Hm, bluffmakare blir allt bättre på att lura folk. Senaste bluffen är ett fejkmail från PostNord. Min morsa fick ett mail igår där det stod: "Frakt av ditt paket misslyckades" och sedan hennes förnamn. Längst ner finns en länk där man kan spåra paketet. Klickar man på länken kommer man till en sida där det står att man måste pröjsa 20 kr frakt om man inte vill att paketet ska skickas tillbaka. Som innehåll står en iPhone X och att det är en vinst i en tävling. Morsan och jag stängde genast ner sidan.

Kollar man på avsändaradressen i mailet så ser man att det inte är från Postnord. Allt annat ser ruskigt äkta ut förutom två stavfel på hemsidan. På mobilen är det mycket svårare att upptäcka bluffen... på datorn kan man i alla fall hålla muspekaren över länkar och se adresser utan att behöva klicka på dem.

Nåväl... tänkte bara varna er för det... om det nu fortfarande är någon som läser min dagbok som mer och mer liknar en månadsbok eller kanske till och med årsbok. Det är för att allt är ungefär likadant hela tiden... nja, kanske inte. Jag mår inte särskilt bra just nu så jag tillbringar flera timmar om dagen med att spela datorspel och spel på mobilen. Mår jag riktigt dåligt spelar jag på datorn och mobilen samtidigt... och nej, jag har fortfarande inte fixat mailadressen på andra telefonen så jag kan maila in inläggen...

2018-02-17

Det är kul med virtuella världar... var just online och pratade med en tjej och en kille om allt möjligt. Det känns så verkligt på något sätt för spelets miljöer är fina och avatarerna så verklighetstrogna. Det var jättekul men ändå lite jobbigt för jag hatar pinsamma tystnader... även virtuella sådana. Fast folk skriver förstås inte lika snabbt som jag så det är kanske därför det tar tid.

Jag måste nog lägga in min mail på andra mobilen och mailadressen jag mailar till när jag skriver dagboksinlägg. Jag har märkt att jag oftast skriver eller läser in inläggen på mobilen. Annars måste jag sätta igång datorn, logga in på Blogger, skapa ett nytt inlägg. Jag vet inte... det är bara enklare att skicka iväg inläggen via mail. Fast egentligen skriver jag mycket fortare på datorn så jag borde blogga så. Äh, jag gör som jag vill, även om det inte alltid är vettigt.

Nej, nu ska jag göra mig i ordning för att sova. Jag är lite småtrött. Imorgon skulle jag vilja träna... har velat det ett bra tag... men när jag vaknar mår jag oftast inte bra. Ångest, huvudvärk, illamående, värk i tänderna av tandställningen... alltid är det något.

2018-02-13

Trots att jag har haft tandställning två gånger tidigare så har jag glömt bort hur ont det gör. Anledningen till att jag har tandställning nu igen är att den metalltråd som satt på baksidan av tänderna (för att hålla dem på plats) lossnade från en tand när jag åt ett äpple. Själva metalltråden sitter bara fast med vad tandregleraren kallar "lim". Jag fick valet att han antingen skulle fixa tråden eller att han skulle ta bort den. Han rekommenderade att jag skulle ta bort den så det var det jag valde. Mina tänder lever dock sitt eget liv verkar det som så redan dagen efter hade tänderna flyttat sig så pass mycket att det störde enormt mycket när jag skulle tugga mat. Det blev bara värre för varje dag som gick... så nu har jag alltså tandställning igen och morsan är 25.000 kr fattigare... igen. Men nu vet jag i alla fall att jag kommer behöva metalltråd bakom tänderna i underkäken resten av livet och även använda tandskenan som jag har för överkäken.

Allt känns bara så jobbigt: tänderna, mensen, vädret, fågelhonan som har problem med vänstra vingen och som inte kommer så bra överens med yngsta killen som jag bestämt att behålla. Jag köpte en fågelhona åt honom men tydligen så gillar inte alla fåglar varandra. Men det gör inget för jag har ju tre fågelkillar till som hon kan välja bland.

Jag har inte skrivit så mycket i dagboken så jag vet inte om jag nämnde att mina fåglar fick sex stycken ungar varav fyra var hannar och två honor. Det är nog det busigaste gänget jag någonsin haft. Just nu har jag fågelföräldrarna, yngsta hannen och en annan av hans brorsor som jag kallar för laserkillen för han gör såna ljud. Resten av gänget är hos Mårten för han ska hjälpa mig att sälja ungarna.