*pust*. Äntligen hemma. Jag mår inte bra, har fortfarande feber. Roger och jag var på lunch hos mina föräldrar. Vi åt gott: potatisgratäng, fläskfile och till efterrätt aprikos-glass. Mmmm... mums. Drack lite glögg... ja, faktiskt. Efter det åkte vi och handlade (igen).

Nu sitter vi bara här och slöar... kollar lite på TV. Vi ska spela Bingolotto. Det är inte min idé. Jag avskyr spelet, men min kille vill spela...

God morgon. Det är video-dags. Ska väcka Roger.

Bond på TV3. James Bond. Jag är inte särskilt förtjust i gamla filmer... och verkligen inte Bond-filmer... men vad gör man inte för sin älskade.

Roger (min kille) och jag har just kommit hem efter att ha varit i centrum. Jag handlade några tavelramar. Jag måste försöka få upp lite grejer på väggarna så att det ser hemtrevligt ut. Det ekar fortfarande alldeles för mycket i lägenheten...

Vi passade på att handla lite när vi ändå var i centrum. Och så hyrde vi två videofilmer. "Välkommen till festen" och "Jag vet vad du gjorde förra sommaren".

Morsan ringde tidigare idag. Hon har bjudit över oss på lunch imorgon. Kul. Jag har lagt fram ett förslag till "menyn". Potatisgratäng och fläskfilé... mums. Finns inget som smakar bättre än mammas potatisgratäng.

Har nyss vaknat. Ingen som väckte mig idag... hrm. Kanske lika bra det. Jag mår fortfarande risigt. Idag kommer min kille över. Skönt, då slipper man vara ensam med sina tankar. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

Snart börjar TV-kvällen. Åter igen: Varför tittar jag på program som gör mig upprörd? Spänningen kanske... Ikväll är det Arkiv X (spelar in Efterlyst på video), Mayday Mayday och B-turen. Bara katastrofprogram... hm.

Vad gör jag hemma? Jag mår inte bra. Har knappt sovit något i natt. Jag känner mig febrig men termometern visar bara 36,8. Det är mer synd om min farsa som är hemma och har över 38 graders feber.

Jag ska nog ta och försöka äta lite frukost nu. Kanske man piggnar till något efter maten... eller tvärtom: somnar. *ler*.

Jag och min kille har just kommit hem efter att ha varit på SPS. Jag var där hela dagen, ända från 9 på morgonen till 21:30. Jag mådde lite bättre när jag fick prata med andra på föreningen, men förkylningen var densamma. Lock för öronen har man också fortfarande... och hosta. Nåväl, det går väl över förr eller senare.

Jag är helt slut. Utmattad, kraftlös... Ändå har jag inte ansträngt mig särskilt mycket idag. Jag lade märke till en sak idag när jag satt och pratade med de andra: Att jag inte sa särskilt mycket. Så har det väl egentligen alltid varit. Så länge jag kan minnas så har jag varit en blyg, tyst och ganska tillbakadragen tjej. Och när jag säger blyg så menar jag extremt blyg. Jag trivdes bäst när jag var ensam. Om det kom över några barn som ville leka med mig så stängde jag in mig på mitt rum och min mamma fick leka med barnen istället. När jag träffade nya människor så vågade jag inte säga något till dem, inte ens "hej". Det klagade mina föräldrar ofta på mig för... det är ju en självklarhet att man ska hälsa på folk. Hm... men det hjälpte inte att de tjatade.

Kompisar hade jag förstås, men de träffade jag bara i skolan, nästan aldrig på fritiden. Blygheten gällde inte bara människor. Jag vågade inte åka buss själv, inte svara i telefonen hemma och absolut inte ringa själv! Om det någon gång ringde på ytterdörren så sprang jag och gömde mig i den mörkaste vrån i huset... Jag hade till och med inprogrammerat att sopbilen kom varje torsdag runt 8-tiden på morgonen och tömde soporna... och då höll jag mig undan från bottenvåningen.

Jag behöver ingen psykolog för att kunna konstatera att jag har lidit av social fobi i förmodligen hela mitt liv. Ju mer jag tänker tillbaka på hur jag var, så är det helt klart att det är social fobi. Men tydligen räckte det inte med den sociala fobin... jag hade även inslag av tvångstankar och tvångshandlingar. När jag t.ex. skulle åka buss till skolan så kollade jag på klockan oändligt många gånger för att verkligen försäkra mig om att det var tid att gå. Men ju mer jag kollade desto osäkrare blev jag. Var klockan verkligen 7:50 eller var den 6:50? Var det rätt dag? Ibland blev jag så stressad av att hålla på sådär att jag faktiskt missade bussen och stannade hemma istället. Och sen får man skuldkänslor för att man inte åkte och tänker på vad läraren och klasskompisarna ska säga dagen efter... så ibland stannade jag hemma en dag till.

Tiden har gått ganska fort idag... konstigt nog. För jag har haft det jättetråkigt. Feber idag med och hostan har blivit värre. Det är lite svårt att tänka positivt just nu eftersom jag mår dåligt, det regnar ute, min kille är inte här och det finns inget på TV.

Jag tror att jag ska försöka åka till SPS imorgon... jobba lite. Måste komma ut från lägenheten. Ju längre jag stannar hemma desto svårare är det att komma ut.

Locket för öronen har släppt men jag är fortfarande lite snuvig... och så har jag börjat hosta. Det är väl typiskt egentligen... man blir av med det en grej, bara för att få en annan. Jag ska ta tempen snart så får vi se om febern har gått ner.

Vaknade av att mina fåglar satt på mitt täcke och kvittrade. De är nog hungriga. Jag har sovit förvånansvärt bra inatt (tack och lov!). Har inte vaknat en enda gång!

Har fortfarande feber och förväntansångesten hänger kvar i luften. Jag är tvungen att ta en kvarts Xanor. Ska ta och slå mig ner framför TV-n nu. Det är Cityakuten på TV3. Kan tänkas lite konstigt att jag gillar att kolla på ett sånt program, men jag har alltid tyckt att det varit intressant och spännande.

Min morsa har kommit över igen. Jag känner mig bättre men nu är det istället förväntansångesten inför natten som spökar. Mitt undermedvetna tänker att det säkert kommer att bli likadant som igår... medan jag själv försöker intala mig att det inte alls kommer hända något.

Har just vaknat. Det var någon kille som ringde fel. Kan inte somna om igen, men det är väl lika bra. Klockan är ju så mycket.

Det här har varit den värsta natten jag har haft på länge. Jag börjar nästan undra om det är influensan jag har drabbats av eller om det är en kraftig förkylning. Hur det nu än är så mår jag skitdåligt. Hela natten sprang jag till toan och spydde. Fick knappt någon sömn. Vid 04 (på morgonen) steg jag upp och satt och väntade på att det skulle ljusna. Jag har fått för mig att det är enklare att sova när det är ljust ute. Jag mår bättre då. Kan det ha någonting att göra med att det var mörkt ute när fick min första panikattack för tre år sedan? Jag tror det.

Jag gick och lade mig när klockan var runt 07, och sov som sagt till 10:30. Det känns kanske en liten aning bättre än igår. Men jag är ganska seg på något sätt. Kanske jag ska ta och kolla tempen.

Jaha... det är klart att man ska ha feber också. Jättekul. Hm...

Mår ännu sämre. Har just pratat med min mamma. Hon kommer över om en stund.

Jag gick och lade mig vid 22 men vaknade för en stund sedan. Jag mår illa. Känner att jag måste ha någon att prata med. Har suttit vid datorn nu en stund och pratat med några kompisar på nätet, men känner att jag behöver en "fysisk" person här hos mig. Frågan är bara vem... Min kille är hemma hos sig på andra sidan stan. Och jag vill inte störa honom, han ska ju jobba imorgon. Och även om jag ringer så svarar han nog inte. Han sover nämligen ganska djupt. Ska jag ringa mina föräldrar? Jag vet inte...

God morgon... även om det verkligen inte känns som en god morgon, snarare en för jävlig morgon. Jag har knappt sovit någonting alls i natt. Gick och lade mig vid 23 igår och vaknade någon timme senare. Illamående, huvudvärk, täppt i näsan, lite feber. Jag steg upp och bredde mig en macka. Satt och knaprade lite på den, inte för att jag var hungrig, utan för att jag hade så mycket saliv i munnen. Det är verkligen konstigt... det är nästan som om kroppen tillverkar massor av saliv just när man är förkyld. Det är främst det som gör att jag inte kan sova. Ibland känns det som om jag ska kvävas...

Jag var uppe ca en timme, sen började jag bli hemskt trött. Men när jag gick och lade mig stördes jag av salivproduktionen. Så här kan jag inte hålla på, tänkte jag. Därför tog jag en kvarts tablett Xanor, väntade en liten stund och gick sedan och lade mig. Jag kunde sova en aning bättre än innan, men var tvungen att springa på toa två gånger i timmen då jag tyckte att jag skulle kvävas av saliv.

Igår på dan kom jag i alla fall iväg till centrum och kunde handla gardinstänger och gardiner. Hur kom jag då iväg dit? Jo, min kille och jag åkte bil. Åka kommunalt... usch... jag mår illa bara jag tänker på det.

Nej, nu måste jag ta en paus. Jag är trött, hungrig, snorig, har lock för öronen, har ont i hela kroppen och känner mig allmänt seg.

Sitter vid datorn. Har jobbat lite med SPS hemsida. Vaknade klockan fyra imorse och kunde inte somna om. Jag har varit förkyld sen i onsdags och mår rent ut sagt för jävligt. Fast som tur är har jag ingen feber... än så länge i alla fall.

Det är ju typiskt att man ska vara sjuk just nu. Jag som hade tänkt handla lite grejer till min lägenhet. Jag har bott här i nästan 4 månader och ännu inte satt upp några gardiner. Inga tavlor heller. Det är så omständigt. Varför? Jo, det är betongväggar i princip överallt. En snickare var här och satte upp gardinfästen, så nu är det bara resten som fattas. *ler*.

Åh, nu börjar det ljusna ute. Hoppas att det blir fint väder idag. Det hjälper nämligen mycket när man är sjuk tycker jag. Min kille ligger fortfarande och sover, men mina fåglar har vaknat. De vaknar alltid så fort det blir ljust ute. Jag har två stycken risfåglar, och eftersom inte så många vet hur en risfågel ser ut så kan jag berätta att det är en sorts fink. "Java rice finch" på engelska. Fåglarna fick tillökning för någon månad sedan. Just nu sitter det fyra små fågelungar och smaskar på mina växter. Jag låter mina fåglar flyga fritt eftersom jag blir glad när jag ser att de är glada.

Det som jag tycker är värst med förkylningar är illamåendet. Det är inte alltid man får det, men när man får det så... fy fan. Jag kan ju säga att jag alltid har haft kräkfobi. Det är värst när man är ute bland folk, men det kan även vara jobbigt om man mår illa hemma. När min panikångest var som värst så kunde jag inte skilja på om jag bara mådde illa, om jag var hungrig eller om en panikattack var i antågande. Alla känslor började nämligen nere i magen...