Tillbaka från bion. Filmen "Du har mail" var ungefär vad jag hade förväntat mig, varken mer eller mindre. En fin film... men annars var det inte mycket att komma med. Om inte den underbart talangfulla Tom Hanks varit med skulle jag nog inte velat se den.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Tommy var över med några papper, så jag hade lite jobb i några timmar framöver.

Nu är jag jävligt trött så jag tänker gå och lägga mig snart.

*pust*. Jag är trött... och för en gångs skull har jag anledning att vara trött. Jag väckte Roger vid nio imorse för vi skulle till centrum. Bussarna gick förstås inte så vi ringde till mina föräldrar för att tigga skjuts av dem. Men de var inte hemma. Solen sken och det var fint väder ute så vi bestämde oss för att gå till centrum. Det tog en timme att gå dit. Urk. Men på sätt och vis var det ganska skönt... tror jag.

När vi precis kommit in i centrumet ringde mina föräldrar till min mobiltelefon (telefonen är en stor trygghet för mig när jag är ute och åker). De sa att vi var välkomna till dem på lunch... och det tackar man inte nej till förstås. Roger och jag uträttade vissa saker i centrum, hyrde bland annat tre filmer (Godzilla, Phantoms, Snake Eyes) och sedan blev vi hämtade av min farsa.

Vi pratade, käkade god mat, bl.a. spenat som är Rogers favorit... *skratt*. Jo, men det är skillnad på skolans spenat och morsans stuvade spenat med vitlök. STOR skillnad.

Tillbaka till nuet... Roger och jag är precis färdiga med tvätten. Äntligen kan man koppla av en liten stund... äta och kolla på filmerna.

Jag skulle nog ha stannat hemma, då hade jag kanske sluppit den huvudvärk som nu plågar mig. Nåväl, nu är det i alla fall helg och man kan ta det lugnt... eller? Imorgon måste jag till centrum och uträtta lite ärenden och sen har jag tvättstugan på kvällen. På söndag ska jag, Roger och min morsa på bio. Jag bokade biljetterna igår via Internet. Vi ska se "Du har mail" med Tom Hanks och Meg Ryan. Det blir nog kul. Sedan kommer Tommy (från föreningen) över någon gång i helgen med lite papper som behöver fixas. Så jag vet inte om det blir särskilt lugnt...

Jag hade tänkt stanna hemma idag, men jag ångrade mig när Tommy ringde. På föreningen kan jag i alla fall få läsa i lugn och ro... tror jag. Hemma blir det nog ett jävla liv med småttingarna som tränar sig på att flyga. Så jag ska bara käka lite frukost, ta medicinen och samla ihop lite papper... sen åker jag när han ringer igen. Jag får alltså skjuts. Det är ju buss-strejk.

Jag har tagit bort fågelboet. Anledning: Herr fågel hoppade på Fru fågel och ville göra fler barn. Så just nu flaxar 6 små ungar omkring i mitt rum. De flyger förstås inte lika bra som föräldrarna... utan flaxar rakt in i dörrar, väggar, tak (!!) och fönster. Två av ungarna har lugnat ner sig lite. De sitter uppe på gardinstången och ser sig nyfiket omkring.

Äntligen hemma. Idag var det en "fixardag". Jag gjorde ordning bland alla pärmar, fixade och donade. Men jag tog det även lugnt förstås. Jag har börjat läsa en av böckerna som jag köpte på rean: Robin Cook - Lyckopillret. Det är en deckare, thriller... eller vad man nu ska kalla det. Väldigt spännande. Utspelar sig på 1600-talet... med häxjakter, prat om djävulen, folks vidskepelse osv. Mycket intressant.

Herregud vad jag är slut. Vilken dag alltså! Jag vaknade klockan fyra imorse. Försökte somna om. Det gick inte. Jag steg upp, åt frukost, satt någon timme vid datorn. Väckte sedan Roger klockan 05:45. Vi tog bussen som gick 06:21. Framme i centrum halv sju. Inte en människa i syne och centrumet öppnade inte förrän sju. Snön yrde runt om oss och den starka blåsten sökte sig in under våra jackor... brr! Vi stod ute i kylan i en halvtimme. Under tiden samlades det ett par människor till, men inte så många som jag hade väntat mig.

Klockan sju blev vi insläppta. Alla gick i normal takt (ja, faktiskt!) till bokhandeln och började kolla bland böckerna. Det var bara ca 10-12 stycken som var där så tidigt och letade böcker. Lugnt och skönt med andra ord. Roger och jag var färdiga på en halvtimme. Jag hittade alla böcker jag skulle ha (jag köpte några åt morsan också). Jaha, vad skulle man hitta på härnäst? Mataffärerna öppnade bara vid nio och de andra vid tio. Vi gick omkring och tittade i skyltfönster. Sedan hittade vi ett fik som hade öppnat. Roger tog en kaffe med ostmacka, jag tog en glass och en munk (väldigt nyttigt). Vi tog det lugnt... pratade och fikade. När jag var färdig med glassen och hade påbörjat munken så kände jag mig lite yr och vimmelkantig för en kort stund. Det räckte för att sätta igång de felaktiga tolkningarna i min hjärna. Jag började må illa. Jag gav munken till Roger och sa att jag inte orkade mer. Illamåendet stegrade sig... och jag kände den illavarslande paniken komma smygande. Min blick sökte sig automatiskt efter en utgång eller toalett. Det gjorde bara illamåendet värre, så jag försökte fokusera blicken på ett ställe. Jag sa inget till Roger... och många undrar kanske varför jag inte gjorde det. Jag tycker bara att det blir värre när folk hela tiden frågar: "Hur känns det nu? Behöver du lite frisk luft? Vad kan jag göra för att det ska kännas lättare?". Och värst är nog den medlidsamma, studerande blicken man får...

Jag satt med de hemska känslorna i ca 20 minuter. Själva paniken varade bara någon minut. På något konstigt sätt klarade jag ändå av att lugna ner känslorna och tankarna, och kunde fortsätta vara kvar i centrum för att uträtta ett par andra saker som jag hade planerat att göra.

Fast nu är jag som sagt var alldeles utmattad. Jag tror inte att jag orkar åka till föreningen idag. Inte med det vädret som är heller. Fy fan vad det blåser!

Nu är det dags att sova. Annars blir man så himla trött imorgon.

Imorgon börjar bokrean. Jag och Roger ska vara på plats redan när de öppnar... klockan sju på morgonen.

Jaha... där tog det slut. Vad ska jag skriva nu? Hrm. Jag fortsätter att jobba på en av mina hemsidor nu. Adjöss.

Har just varit på toa och spytt. Fy fan alltså. Jag är så jävla korkad. Igår vid 23-tiden när jag höll på att borsta tänderna kom jag på att jag inte hade tagit min kvällsmedicin. Jag orkade inte äta, ta medicinen och sedan borsta tänderna igen... så jag sket i det. Det får jag betala för idag. Jag vaknade för en och en halv timme sedan. Kände mig lite yr... och sedan blev det bara värre. Jag tog en Xanor och hoppades på att den skulle hjälpa. Nix, när en timme hade gått mådde jag fortfarande lika jävligt.

Nu känns det en aning bättre men jag är fortfarande lite yr och känner mig som en rutten gurka. Xanor verkar lite... jag känner mig trött. Nu är frågan: ska jag försöka äta lite frukost och ta medicinen (för jag tror att det blir bättre då), eller ska jag vänta tills jag känner mig ännu bättre? Hm... vet inte. *suck*.

Sitter och kollar på "Efterlyst". Stockholms kriminella undre värld... Undrar hur mitt liv hade sett ut om jag bott kvar söder om stan... Fittja för att vara exakt. Hade jag kunnat bli annorlunda... tränat bort sociala fobin.... varit tuffare... sluppit panikångesten? Ingen aning.

Har känt mig så j-vla ledsen idag. Jag skyller på att det är medicinens fel... Nu mår jag illa också efter den äckliga pastan "Alfredo" som är proppad med vitlök. Fy fan. Skulle nog ha tagit Dafgårds "Karins lasagne" idag med. Hm.

Jag har en sån jävla huvudvärk. Fy fan. Det kanske blir bättre om jag äter något. Har inte ätit... oj... nästan ingenting idag.

Fick höra idag på föreningen av en kille hur han uppfattar mig när det kommer nya människor. Enligt honom så stänger jag in mig en halvtimme eller så på toan. Visst. Det kanske har hänt en gång (men då var det nog för att jag hade ont i magen eller så). Va fan! Jag brukar försöka sitta kvar även fast det är jävligt jobbigt. Hm! Verkligen uppmuntrande att höra sånt... NOT! Jag frågade två andra vad de tyckte och de höll med mig... jag brukar inte stänga in mig. Jag tycker det är intressant med nya människor... bara jag slipper prata allt för mycket.

Så då var den här dagen också förstörd. Det finns inget värre än att höra sånt när man i själva verket har suttit med och pinat sig för att försöka prata med nya människor. Hrmpf!! Jag blir så jävla arg!

Jag var inte på föreningen igår. Jag tog en liten semesterdag. Men istället satt jag och jobbade med föreningens hemsida halva natten. Gick och la mig klockan tre imorse. Vaknade sedan klockan åtta av fågelungarna som skrek, så det var bara att knalla ut i köket och hämta maggots.

Idag var det full rulle på föreningen. Tror aldrig att det har varit så mycket folk som det var idag. Kom en del nya personer också. En kille berättade om att han kände ett illamående när han var i vissa situationer. Det påminde mig om hur det var precis innan jag fick min panikångest. Jag försökte till varje pris undvika saker som kunde få mig att må illa. Värst var förstås att äta med andra. Jag vet varför jag har svårt för det. Det var nämligen så att jag för ett antal år sedan var hemma hos en polare som fyllde år. Vi hade samlats några stycken hemma hos henne. Allt gick utmärkt, vi satt och pratade och skrattade osv. Sedan var det dags att käka. Maten var jättegod. Till maten fanns det även hembakta frallor. Jag tog en, bredde på lite smör och tog en stor tugga (jag var hungrig). Jag tuggade ett tag... och kände sedan att den inte var tillräckligt gräddad. Ganska degig med andra ord. Det var då det hände: hjärtat började slå fortare, en... hur ska jag beskriva det... ett illamående började i magen och spred sig som en... elektrisk stöt genom hela kroppen och gjorde mig alldeles svettig och kräkfärdig. Under tiden flög en massa tankar förbi som t.ex: "Vad ska jag göra nu? Ska jag försöka tugga vidare och svälja? Tänk om jag spyr? Ska jag gå på toa och spotta ut tuggan? Men jag vet inte var toan ligger... och jag kan inte fråga var toan är när jag har munnen full av mat..." Jag försökte att skölja ner frallan med en massa läsk. Det gjorde bara saken värre; matklumpen var fortfarande kvar i munnen och nu mådde jag ännu mer illa. Jag pinade i mig så mycket jag kunde... och sedan hade jag allt under tungan under resten av lunchen. När alla var färdiga och rest sig och gått till ett annat rum, spottade jag ut frallan i en servett och slängde den snabbt i sop-påsen. Sedan frågade jag efter toaletten, gick dit, sköljde munnen och stänkte kallt vatten i ansiktet och var där ett tag tills illamåendet hade gått över.

Sedan den dagen har det varit svårt att äta bland andra. Och så har man sina små konstigheter för sig som man tror kan förhindra en att bli illamående. Om jag nu skulle bort någonstans så klädde jag mig alltid så svalt som möjligt. För när jag svettades kunde jag lättare bli illamående, så jag frös hellre. Och en annan sak som fortfarande hänger kvar: Jag tar alltid små tuggor när jag äter med andra.

Oj, nu vart det mycket prat om mat. Vad ska jag skriva om istället då? Öh... hrm... vet inte. *skratt*. Jag ska nog surfa en liten stund på nätet, låta maten sjunka, ta medicinen, coola ner lite efter dagens alla upplevelser... och sedan sova jättegott!

Äntligen hemma. Jag är dödstrött... och hungrig. Har slängt in en lasagne (fryst färdigmat) i mikron. 8 minuter till, sen ska jag äta. Under tiden ska jag mata fåglarna med maggots.

Igår gick jag och lade mig kvart över tolv. Vaknade vid åttatiden imorse, steg upp, åt frukost och läste vidare i samhällskunskapsboken. Nu har jag haft en paus då jag har ätit och sedan diskat. Om en stund fortsätter jag läsa.

Ikväll ska jag möta Roger nere vid busshållplatsen och så åker vi till föreningen tillsammans. Vi stannar nog inte där så länge för det kommer en serie på TV vid åtta som jag vill se.

Ja, jag är fortfarande hemma. Ska till föreningen... så småningom.

I lördags sov jag nästan hela dagen. Vaknade någon gång vid 4 på eftermiddagen. Men trots det så gick det bra att somna senare på kvällen.

På söndagen var Roger och jag i centrum. Vad skulle jag göra där? Jo, handla maggots. Det var massor av folk som trängdes eftersom det var en hel del konstnärer som ställde ut i hela centrum. Alla hjärtans dag ja... jag skulle ha tvättat men det blev inte av. Och Roger lämnade mig ensam på eftermiddagen... han skulle till en kompis för att titta på hockey. Ensam på alla hjärtans dag... kul. Jag tittade på video och en bra film som gick på TV senare på kvällen... satt och käkade mina ostbågar... ensam... med fåglarna.

Igår (måndag) var det ganska stressigt. Mycket som hände omkring mig. En aning virrigt...

Annars går det bra med min lilla medicinsänkning. Jag är fortfarande kvar på en tablett på morgonen och två på kvällen. Jag känner fortfarande inte något negativt av den, bara positivt. Igår kände jag mig riktigt kreativ.

Solen skiner. Egentligen borde man väl vara på ett strålande humör. Jag gick och la mig i tid igår (runt ett på natten), så jag borde inte vara trött. Det är nästan +26 grader i min lägenhet. Solen skiner in och så kan jag inte sänka styrkan på elementen... jo, jag kan... men det händer inget. Fåglarna sitter snällt i sin bur och putsar fjädrarna. Ungarna i boet blir allt större och börjar få fjädrar. Det är ett himla liv där inne. Man undrar hur de får plats där på natten, alla åtta...

Jag har inte lagt mig än. Vet inte om det är någon idé. Jag ska ändå väcka Roger om 4 ½ timme. Fick sån jävla magont tidigare på kvällen. Kändes som min gamla magkatarr var på väg tillbaka. Stoppade i mig en Losec. Fast nästa gång får jag prova ett tips som jag läst i någon tidning och tydligen ska vara bra... att käka lite sallad.

Bort med alla negativa tankar! Dags att börja tänka positivt! Tjoho... hrm.

Ska kolla på en film som börjar snart. Roger jobbar fortfarande, stackarn.

Idag har jag varit extremt irriterad och ilsken. Det måste vara medicinens fel för jag har ingen anledning att vara arg. Jag har försökt hålla mig så lugn som möjligt, men då samlas ilskan bara inom mig.

Sista avsnittet av "Arkiv X" var idag. *snyft*. Nu får man vänta ända till hösten när de börjar sända serien igen.

Jag är fortfarande trött. Imorgon ska jag till föreningen tror jag. På lördag blir det Bingolotto eftersom jag vann en gratis lott förra veckan. På söndag (alla hjärtans dag) ska jag och Roger ner i tvättstugan. Ja, vi kollade inte datumet så noga när vi bokade tiden. Men dan blir ju inte förstörd bara för det. *ler*.

Jag börjar samla på mig en massa folk på min ICQ (I seek you) lista. Nåväl, som tur är så är inte alla "online" samtidigt. Inte min moster i alla fall. I Toronto är klockan bara 17:57. Det är lite jobbigt om man ska prata med alla hela tiden.

Idag var det ganska lugnt på föreningen. Ja, det kom förstås en del personer. Idag var det nästan en "social fobisk dag". De flesta som var där hade social fobi. Apropå det... häromdan fick jag frågan vad som var värst: panikångest eller social fobi. Eftersom jag har fått diagnosen panikångest med inslag av agorafobi samt social fobi, så kan jag på ett helt annat sätt jämföra de två olika "sjukdomarna". Båda är förstås väldigt jobbiga att leva med. Men om jag måste välja en som är värst blir det nog panikångesten. Innan jag fick panikångest (och bara hade social fobi) kände jag mig ändå trygg i hemmet och i trakterna närmast hemmet. Jag klarade mig igenom svåra situationer... även om jag gjorde mitt bästa för att undvika dem. Har blivit en mästare på att ljuga. För hur jävligt det än var i skolan eller på något annat ställe så blev jag alltid lugn och kunde slappna av när jag kom hem.

Panikångesten däremot... fy fan. Det är en hemsk känsla. Ett tag i början kunde jag känna mig trygg och må förhållandevis bra i hemmet, men sedan fick jag panikattacker även där. Då försvann den sista lilla tryggheten jag hade... och det kändes kallt, ödsligt och förfärligt varje gång jag fick en panikattack. Jag kände mig ungefär som följande text ur en skräckfilm och en låt:

Where are you going to run?
Where are you going to hide?
Nowhere... because there is no one like you left.

*suck*. Bara skit hela tiden... men ändå så kämpar vi små människor vidare mot ett okänt, ouppnåeligt mål. Har bara en sak att säga:

No hay más esperanza.

Jag trodde knappast att det kunde bli jäktigare än det var igår, men där hade jag fel. Telefonen ringde klockan 9 imorse. Det var en från föreningen som frågade om jag ville bli hämtad. Jag sa att jag skulle sova en liten stund till. En timme senare ringde telefonen igen. Då fick jag veta att artikeln om mig hade kommit med i tidningen. Oh, shit! Först tänkte jag att "jag vågar nog inte kolla", men sedan tog jag mod till mig och läste tidningen på Internet. Artikeln var riktigt bra... och jag såg inte allt för hemsk ut på bilderna. *ler*.

När jag sen kom till föreningen läste jag även tidningen i pappersformat. Tänka sig... en liten bild av mig på förstasidan. Känns helt otroligt. Jag med min sociala fobi och allt... Jag har bara varit med på bild i tidning en gång innan, och det var längesedan. Det handlade om dagiset jag gick på, som låg alldeles bredvid en tungt trafikerad väg. På bilden stod några barn, bland annat en liten Vivi, och tittade på en långtradare som körde förbi. Det enda som skiljde barnen från vägen var ett enkelt stängsel.

Hrm, jag är hemskt trött och tankarna irrar omkring lite. Tillbaka till dagens händelser. På förmiddagen var det ganska lugnt på föreningen, det var bara "föreståndaren" (Tommy) och jag. Han satt och läste lite olika papper, så när telefonen ringde gick jag för att svara. Det var en tjej från TV som ville prata med Tommy. Efter några minuter kom han och sa att de ville göra en intervju med mig. Herregud! tänkte jag. Men vad kan egentligen hända? Jag klarade av en intervju för tidningen... så det ska nog gå bra med det här också. Så tänkte min hjärna... men kroppen reagerade ändå annorlunda. Hjärtat slog hårt och snabbt och jag kände den så välbekanta nervositeten komma över mig. Innan jag hann tänka allt för mycket på saken, sa jag att jag skulle ställa upp.

Och visst gick det väl hyfsat bra. Jag försökte i alla fall koppla av och vara så "naturlig" som möjligt (vilket inte är så lätt när man egentligen skulle vilja stänga in sig i ett rum och vara för sig själv). För hur är det att leva med social fobi? För jävligt. Men fortfarande tänker jag inte på mitt problem som "social fobi" utan mer som blyghet eftersom det är vad jag fått höra av alla runt omkring mig. Men var går gränsen mellan blyghet och social fobi? Finns det någon gräns?

Redovisningarna i skolan... var det bara vanlig blyghet och nervositet jag kände då? Jag mådde så pass dåligt innan redovisningarna att mina fysiska symtom blev outhärdliga. Jag fick ofta väldigt ont i magen, huvudet eller kände illamående. Och inte hjälpte det när läraren en gång sa: "Kan du inte läsa högre? Du låter som en liten pipig mus". Själv stod jag framme vid tavlan och var glad att jag över huvudtaget kunde stå framför klassen och prata... när jag helst av allt bara ville springa därifrån.

Kanske jag skulle ta och äta middag nu. Har suttit tillräckligt länge vid datorn.

Sitter här vid datorn och lyssnar på 666:s album. Diablo. Djävulen... mina ögon känns oerhört trötta. Orkar knappt hålla dem öppna. Det kanske inte skulle skada med en liten tupplur, men då kan jag inte sova på natten. Nej, jag får höja volymen på musiken istället.

Jag har matat mina fåglar med maggots. Det är snart dags att köpa ännu fler. De slukar ungefär en burk (250 maggots) på en dag. Trevligt att ha larver i kylskåpet dessutom... som likmaskar. Fågelungarna växer väldigt snabbt och låter mer och mer för varje dag som går. Just nu sitter hannen på min bildskärm och studerar mig ingående. Om jag reser på mig så flyger han direkt mot köket där han vet att maggot-burkarna finns.

Jag pratade med Roger tidigare idag. Han ska bara jobba kvällar från och med nu. Det har sina fördelar och nackdelar. Fördelarna är att han tjänar mer, får sovmorgon varje dag och slipper jobba lördagar. Nackdelar... ja, han kommer hem till mig senare på fredagarna... men det kan jag leva med. *ler*.

Äntligen hemma. Jag är helt slut... Det var en händelserik dag idag. Jag träffade läkaren klockan elva på förmiddagen. En tant från Försäkringskassan var med på "mötet". Det vi diskuterade var rehabilitering och terapi. Får väl se hur det går med det... Min läkare frågade ingenting om min medicinering och jag sa heller inget om att jag på egen hand håller på att sänka. Jag tycker att jag mår mycket bättre. Igår kände jag till och med en längtan efter att åka in till stan. Det är något som jag inte har känt under alla år jag mått dåligt. Jag har inte haft lust till någonting. Men nu... tänk vad kul det skulle vara att komma ut bland folk. Ja, jag vet att många tänker att när man har social fobi trivs man väl inte bland människor. Men jag har väl en annan sorts social fobi. Jag mår toppen när jag är bland massor av människor... så länge jag inte behöver säga något eller göra något som drar uppmärksamheten till mig.

På eftermiddagen kände jag mig lite seg och hängig (det är väl efter förkylningen) så jag var nära att åka hem, men ångrade mig eftersom det var ganska trevligt på föreningen. Jag visade några andra hur man gjorde en dokumentmall i Word (på datorn) med sidfot, sidhuvud och lite andra saker. Då kom "chefen" in och snackade något om social fobi, en medicin som skulle godkännas för just social fobi och att folk från en tidning skulle komma... Och han hade "anmält" mig som intervjuobjekt. Oj, oj, oj... Men sedan tänkte jag "Ok, det blir en bra träning för mig". Och det blev det verkligen. Att sitta och prata med främmande människor är jobbigt... att dessutom sitta och prata om sig själv är ännu jobbigare. När jag kom till delen i "mitt livs historia" när jag försökte ta livet av mig... ja, då började jag gråta. Ändå tycker jag inte att det är så hemskt jobbigt att berätta om det... men det är så mycket minnen och känslor från den tiden som bubblar upp... nåväl, jag fortsatte berätta efter ett tag när jag hade hämtat mig, och sedan gick det ganska bra.

Jag är förkyld. Har varit det nu i ett par dagar. Sitter hemma med feber och snorar, hostar osv. Jättekul. För att få tiden att gå så håller jag på och skriver in alla mina dagböcker... *gäsp*. Är just nu vid 1990... semester i Ungern. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska lägga upp det jag skriver med en gång på Internet... eller när allt är färdigskrivet. Hm. Det är ju en del att skriva...

Jag är just nu nere på 3 tabletter Efexor om dagen. En på morgonen och två på kvällen. Om några veckor eller så, sänker jag ytterligare en tablett. Hittills har allt funkat ganska bra. Jag drömmer en massa konstiga drömmar på nätterna... och vaknar då och då upp alldeles genomsvettig. Men det orkar jag med. Det kunde ju ha varit värre.

Fåglarna är jämt hungriga. Jag får ofta gå till köket, hämta maggot-burken ur kylskåpet, sätta mig ner i "vardagsrummet" och mata fågelföräldrarna. De tar maggot-larverna direkt ur min hand. *hi, hi*.

Nej, nu ska jag ta och koka lite korv. Jag måste äta någonting. Sedan ska jag vila ett tag.

Jag ska nog lägga mig snart. Jag är en aning... ganska mycket... väldigt trött.

Förra veckan provade jag att åka kommunalt till föreningen. Tror du inte att man råkar ut för en kontroll just då? Följande lilla "roliga" scen utspelade sig:

SL-kontrollanten tog mitt kort och drog det genom någon elektronisk apparat som kontrollerade att allt stämde. Han gav tillbaka kortet... bara för att ett par sekunder senare be att få se det igen. Ett fånigt "översittar-leende" spreds över hans läppar när han sa: "Och hur gammal är du då?". "22" sa jag. "Hur kommer det sig att du har ett kort till reducerat pris?" frågade han högt så att alla i den fullpackade bussen kunde höra. "Jag har sjukbidrag" sa jag surt. "Har du något intyg för det" frågade han, fortfarande med det äckliga leendet över hela ansiktet. "Ja, det har jag" sa jag. Kontrollanten tittade noga på mitt intyg från Försäkringskassan... och upptäckte att det gällde för år 1998. "Det här intyget är för 1998" sa han. "Jag vet, jag har bett om att få ett nytt" sa jag. "Då får du se till att skaffa det intyget fort då" sa han och fortsatte längre bak i bussen.

Kul... när man äntligen samlat ihop sig för att åka buss så hamnar man i en sådan här situation. Åk kommunalt... det är skitkul... väldigt... fy fan. Nu har jag i alla fall fått det nya intyget från Försäkringskassan, så jag kan åka igen. Hm.

Jag kom hem för inte så länge sedan. Jag var i centrum och handlade maggots åt mina fåglar. Äggen har nämligen kläckts och just nu ligger det sex stycken små liv i boet och skriker efter mat. De är verkligen små... och utan fjädrar än så länge.

Jag är så trött på allting. Finns ingen mening med någonting... det är bara samma jävla skit hela tiden. Okej, ett plus i kanten idag för att jag åkte buss själv och gick omkring i centrum en liten stund. Men ändå... *suck*.