Nu är vi tillbaka. När vi kom till stranden var det redan mycket folk. Det fanns en plats precis bakom det gamla paret med den snygga sonen. Vi slog oss ner där. Det roliga var att när vi låg och solade så låg han vänd mot oss, och när vi badade satt han upp och tittade ut över vattnet. Det är klart, han kanske inte alls tittade på mig bakom sina mörka solglasögon. I alla fall, när klockan var 13:40 reste de på sig och gick hem. *snyft*, tänkte jag. Nu får jag aldrig mer se honom. Tiden gick och klockan blev 15. Nej, tänkte jag. Jag orkar inte ligga i solen mer och steka mig. Så jag sa till mina föräldrar och vi packade ihop. Precis när vi skulle börja cykla kom en viss person gående med ett solunderlägg och freestyle under armen. NEJ! tänkte jag. Han såg mig också och hans glimt i ögonen tycktes slockna. Jag gick långsamt och tittade bakåt då och då. Det var försent för mig att gå tillbaka. Då tyckte jag verkligen att ödet hade svikit mig.