Jag var hos husläkaren för ca två veckor sedan. Det mötet gick bättre än mötet med cancerläkaren. Det var mer positivt... kanske. Hon verkade tycka att om det finns ett problem så löser man det. Hon gjorde fler tester med min känsel. Kändes inte som att hon riktigt trodde på mig när jag förklarade alla grejer jag inte känner. Hon ändrade sig kanske lite när jag berättade om att jag har svårt att svälja piller för jag känner inte om de åkt ner eller inte. Hon kollade i min hals med en sån där trägrej... och sa "du har ingen kräkreflex". "Nej, tur det" sa jag. "Nja, inte riktigt" svarade hon och såg lite bekymrad ut. Jag berättade om min dagliga huvudvärk. Lösning? Utan att jag bad om det skrev hon ut så jag kan hämta ut 200 paracetamol vid varje uttag. Va? Okej. Vi pratade såklart om cancern. Hennes lösning? Mer Xanor. Jag sa "men tänk om jag måste äta det resten av livet?". Hennes svar var: "Och?".

Hon skickade remiss till en neurolog och även remiss till psyk... fast inte samma ställe där jag gått. Usch, hemska minnen. Jag fick svar från neurologmottagningen efter ca en vecka. De skrev att det var lång väntetid och att de prioriterade folk beroende på vad läkaren skrivit i remissen. De bedömde att väntetiden för mig skulle vara mer än nio månader. Va?! Först tänkte jag att det var ett finare sätt att säga att de inte ville ha mig som patient... men efter lite googlande upptäckte jag att det är brist på neurologer. Det finns typ 35 neurologer per 1 miljon invånare. En klinik inne i stan skriver på sin sida att väntetiden är 12 månader... och det är för folk med remiss alltså. Husläkaren sa att om mina symptom blir värre ska jag höra av mig till henne.

Min ångest är sådär. Vissa dagar har jag så mycket ångest att jag måste ta Xanor. Det är för jävligt att behöva fundera på om man klarar av att leva utan ett bröst eller inte. Ett svårt val för vem som helst... men panikångesten gör det 1000 gånger värre. Usch, ska ta paracetamol... har jätteont i huvudet.