Jag borde väl sova egentligen... men jag har ingen lust. Mår inte bra heller. Sitter och lyssnar på musik och kollar djurvideor på Youtube. Upptäckte just att jag inte har tagit mina kvällspiller. Inte undra på att jag inte är trött. Är deppig. Det är inte kul att veta att man kommer dö snart. Inte för att det är så kul att leva med panikångest, cancer och social fobi... och vad som än orsakar att min känsel försvinner. Jag ska ha mens nästa vecka... det gör att allt blir 100 gånger jobbigare än vanligt.

Jag förstår inte riktigt hur min cancer fungerar. Jag går inte ner i vikt (än) och alla mina blodvärden är toppen förutom sänkorna. Det senaste blodprovet i oktober visar en snabbsänka på 12 och andra sänkan 21. Min husläkare sa att om hon bara hade tittat på provresultaten så hade aldrig kunnat gissa att jag har cancer. Aldrig.

Jag googlade på genomsnittlig levnadstid för obehandlad bröstcancer... 2,7 år. Det är inte så mycket kvar i så fall. Frågan är från vilken tumör man ska räkna. 2019 hittade jag första cancertumören. Opererades i början av 2020. 2022 var nästa operation av metastaser i armhålan. Men... kom metastaserna verkligen från den lilla 2019-knölen eller hade jag redan tumörer i bröstet? Innan operationen 2022 kollade de brösten med ultraljud och såg inget. Jag försöker bara förstå... de sa nämligen att det var exakt samma typ av tumör som växte nästan med samma hastighet. Men hur kan det ha dykt upp tumörer i bröstet (den största 4 cm) på bara ett par månader? Jag tycker det är skumt. Nåväl, det spelar ingen roll nu. Mina tumörer fortsätter växa och har väl förmodligen redan spritt sig till andra delar av kroppen.

Efter mycket tänkande har jag i alla fall kommit fram till att jag klarar inte av att leva utan bröstet. Det har inget att göra med vad andra skulle tycka. Det är mestadels min panikångest som är orsaken. Varje gång jag skulle tvätta mig, klä på mig, råka komma åt, råka kolla ner... usch, ångesten kommer krypande bara jag tänker på det. Jag vet att jag dör om jag inte opereras men jag har ingen lust att dö av ångest heller. Jag vet, jag vet... man dör inte av ångest... men till följd av ångest.

Jag vet att andra människors liv inte är perfekta även om många visar det utåt. Men hur mycket skit ska jag stå ut med i mitt liv? Och nu är klockan mycket igen... får väl gå och lägga mig...