Jag borde väl sova egentligen... men jag har ingen lust. Mår inte bra heller. Sitter och lyssnar på musik och kollar djurvideor på Youtube. Upptäckte just att jag inte har tagit mina kvällspiller. Inte undra på att jag inte är trött. Är deppig. Det är inte kul att veta att man kommer dö snart. Inte för att det är så kul att leva med panikångest, cancer och social fobi... och vad som än orsakar att min känsel försvinner. Jag ska ha mens nästa vecka... det gör att allt blir 100 gånger jobbigare än vanligt.

Jag förstår inte riktigt hur min cancer fungerar. Jag går inte ner i vikt (än) och alla mina blodvärden är toppen förutom sänkorna. Det senaste blodprovet i oktober visar en snabbsänka på 12 och andra sänkan 21. Min husläkare sa att om hon bara hade tittat på provresultaten så hade aldrig kunnat gissa att jag har cancer. Aldrig.

Jag googlade på genomsnittlig levnadstid för obehandlad bröstcancer... 2,7 år. Det är inte så mycket kvar i så fall. Frågan är från vilken tumör man ska räkna. 2019 hittade jag första cancertumören. Opererades i början av 2020. 2022 var nästa operation av metastaser i armhålan. Men... kom metastaserna verkligen från den lilla 2019-knölen eller hade jag redan tumörer i bröstet? Innan operationen 2022 kollade de brösten med ultraljud och såg inget. Jag försöker bara förstå... de sa nämligen att det var exakt samma typ av tumör som växte nästan med samma hastighet. Men hur kan det ha dykt upp tumörer i bröstet (den största 4 cm) på bara ett par månader? Jag tycker det är skumt. Nåväl, det spelar ingen roll nu. Mina tumörer fortsätter växa och har väl förmodligen redan spritt sig till andra delar av kroppen.

Efter mycket tänkande har jag i alla fall kommit fram till att jag klarar inte av att leva utan bröstet. Det har inget att göra med vad andra skulle tycka. Det är mestadels min panikångest som är orsaken. Varje gång jag skulle tvätta mig, klä på mig, råka komma åt, råka kolla ner... usch, ångesten kommer krypande bara jag tänker på det. Jag vet att jag dör om jag inte opereras men jag har ingen lust att dö av ångest heller. Jag vet, jag vet... man dör inte av ångest... men till följd av ångest.

Jag vet att andra människors liv inte är perfekta även om många visar det utåt. Men hur mycket skit ska jag stå ut med i mitt liv? Och nu är klockan mycket igen... får väl gå och lägga mig...

Träningsdags. Går kanske inte ner så mycket i vikt men märker att musklerna förbättras… tror jag. Jag känner de ju inte speciellt bra. Känseln försvinner fortfarande… börjar bli lite svårare att äta och dricka.

Vad gör man när man har 10 ägg med bäst före datum idag? Kokar ett ägg och äter nio råa ägg… Äggkokaren för ett ägg är från Amazon. Funkar jättebra. Jag fick den från Mårten.

Dags att träna…

Wii Fit varje dag i 5 veckor…

Jag tränar varje dag. På grund av mina känselproblem känner jag inte om jag har träningsvärk. Nåväl, nu ska jag fortsätta träningen. Är yr idag, har ont i huvudet och mår illa. Skit samma, jag tar Ondansetron och paracetamol och tränar ändå.

Liten ljusglimt i allt mörker. Jag har beslutat... att filma mina fåglar ska vara det jag lämnar efter mig... när jag dör. Som en sista grej innan jag försvinner. Såg just när jag loggade in på mitt konto att för tre dagar sedan passerade min kanal en miljon visningar! Otroligt...

Jag var hos husläkaren för ca två veckor sedan. Det mötet gick bättre än mötet med cancerläkaren. Det var mer positivt... kanske. Hon verkade tycka att om det finns ett problem så löser man det. Hon gjorde fler tester med min känsel. Kändes inte som att hon riktigt trodde på mig när jag förklarade alla grejer jag inte känner. Hon ändrade sig kanske lite när jag berättade om att jag har svårt att svälja piller för jag känner inte om de åkt ner eller inte. Hon kollade i min hals med en sån där trägrej... och sa "du har ingen kräkreflex". "Nej, tur det" sa jag. "Nja, inte riktigt" svarade hon och såg lite bekymrad ut. Jag berättade om min dagliga huvudvärk. Lösning? Utan att jag bad om det skrev hon ut så jag kan hämta ut 200 paracetamol vid varje uttag. Va? Okej. Vi pratade såklart om cancern. Hennes lösning? Mer Xanor. Jag sa "men tänk om jag måste äta det resten av livet?". Hennes svar var: "Och?".

Hon skickade remiss till en neurolog och även remiss till psyk... fast inte samma ställe där jag gått. Usch, hemska minnen. Jag fick svar från neurologmottagningen efter ca en vecka. De skrev att det var lång väntetid och att de prioriterade folk beroende på vad läkaren skrivit i remissen. De bedömde att väntetiden för mig skulle vara mer än nio månader. Va?! Först tänkte jag att det var ett finare sätt att säga att de inte ville ha mig som patient... men efter lite googlande upptäckte jag att det är brist på neurologer. Det finns typ 35 neurologer per 1 miljon invånare. En klinik inne i stan skriver på sin sida att väntetiden är 12 månader... och det är för folk med remiss alltså. Husläkaren sa att om mina symptom blir värre ska jag höra av mig till henne.

Min ångest är sådär. Vissa dagar har jag så mycket ångest att jag måste ta Xanor. Det är för jävligt att behöva fundera på om man klarar av att leva utan ett bröst eller inte. Ett svårt val för vem som helst... men panikångesten gör det 1000 gånger värre. Usch, ska ta paracetamol... har jätteont i huvudet.

Lidl säljer redan lussebullar…

Jag kommer dö. Vet inte när eller hur men jag kommer dö. Jag och Mårten var hos min cancerläkare idag och det var väl okej i början. Hon kände på brösten. Tumörerna har vuxit i vänstra bröstet men hon kände inget i höger bröst eller höger armhåla. Resten av mötet var bara som en upprepning av förra mötet. Hon försökte övertala mig igen om behandlingar som jag sagt att jag inte klarar av på grund av panikångesten. I slutet av mötet blev ännu mer uppenbart att hon inte förstår sig på panikångest och social fobi. När hon inte kunde övertyga mig om att gå med på det hon ville blev hon så jäkla otrevlig och spydig. Jag sa att jag kan gå med på att ta bort tumörerna och sedan fylla bröstet med vad som helst. Hon svarade i en nedsättande ton: "Om jag hade trott att det hade gått att göra hade gjort det för länge sedan". En annan sak hon sa var: "Det känns lite som att mina händer är bakbundna". Va?? Så bara för att jag inte klarar av vissa saker på grund av min panikångest så hindrar JAG henne? Seriöst? Vid det laget började jag få panikångest och kände att jag inte klarade av att vara där längre. Trots att mötet inte var slut så tog jag mina grejer och sa "jag måste gå, jag mår jättedåligt". Hon tittade på mig med en kall och oförstående blick och sa bara vagt "gå inte". Men det var inte ett snällt 'gå inte' utan mer som att 'varför ska du gå nu mitt i mötet'. Ingen jävla medkänsla alls.

Jag får väl fundera på vad jag vill ha gjort innan jag dör. Inte för att jag kan göra särskilt mycket. Känselbortfallet hindrar ju mig från att gå ut. Men jag ska se till att ha lite mer ordning hemma. Jag tänkte slänga onödiga grejer som man ändå inte använder... men jag kom på att jag kan lagra grejer i mitt gamla rum hos morsan. Jag har flera tomma lådor jag kan fylla med onödiga saker... fast som man kanske ändå behöver någon gång.

Fan, hade det inte varit för det där med att min känsel försvinner mer och mer så skulle Mårten och jag ändå kunna resa och göra saker innan jag dör av cancern.

Jag orkar inte skriva mer om det här just nu. Jag förstår mig bara inte på vården. Är det inte bättre att försöka hjälpa en patient än att bara säga 'nej, det går inte'? Nej, tydligen inte. Vården verkar vara så att man får några alternativ och säger man nej till dem så får man skylla sig själv... och dö.

Jag hittade salvan. Såg just att den innehåller röd solhatt… det är väl samma som i Echinagard?

Jag har en spricka i läppen. Inte i mungipan utan på övre läppen. Jag gäspade tidigare idag och då sprack läppen. Ska kolla om jag har kvar någon munsårssalva… annars får jag köpa.

Mår inte bra för övrigt heller. Tror cancern börjar ta kål på mig. Jag vaknade mitt i natten för någon vecka sedan av en skärande smärta i bröstet/hjärtat. Jag skriver både och för jag kunde inte avgöra exakt vad som gjorde ont. Andra grejer jag märkt är att det gör ont på vissa ställen på högra bröstet… alltså det bröstet som inte har tumörer. Eller så har det spritt sig dit. Sedan någon vecka tillbaka får jag även ibland en fruktansvärd smärta vid vänster höft. Det tråkigaste av alla nya besvär är ändå att jag tappar hår. Det är inte för att jag bleker det. Hårstråna går inte av, jag tappar hela hårstrån. Jag har tappat typ 75 procent av mitt hår…

Allt är alltså som vanligt: skit.

Det verkar som att covid ökar igen... eller så är det något annat som gör att folk skickar vänförfrågningar på Facebook. Vet inte heller varför så många är ifrån Nordmakedonien... framför allt staden Bitola. Jag googlade och det bor ca 70.000 personer där och jag är säkert vän med 1.000 av dem på Facebook.

Jag mår inte så bra. Cancern är skit, knölarna växer. Ångesten är kass också. Min känsel försvinner mer och mer. Hostan är kanske lite bättre. Jag ska testa att träna imorgon... men ta det jättelugnt. Måste diska också för jag har inga rena gafflar. Jag orkar inte göra så mycket grejer... det räcker med en per dag. Igår dammsög jag och svabbade, idag badade jag.

Äh, ska lägga mig snart. Skulle gjort det för ett tag sedan men det strulade med fågelfilmerna. Det blev något knas när jag skulle flytta en fil från minneskortet till datorn. Hela datorn blev konstig och minneskortläsaren också. Jag lyckades till slut kopiera filen via en annan läsare... testade sen i första läsaren men fick upp en ruta att kortet behövde formateras. Jag satte tillbaka minneskortet i videokameran och formaterade det där. Sen provade jag igen med samma kort och kortläsare och det verkar fungera. Vet inte vad som gick fel... jag hade i och för sig många webbläsarfönster öppna. Jag brukar ha det ibland när det är vissa saker jag ska komma ihåg att kolla upp. Jag får kanske kopiera länkarna och ha dem i en textfil istället... eller skriva upp på ett papper.

Jag skulle kolla vädret… fick en varning för kraftigt regn och åska till 03:00 inatt. Extremt mycket regn. Det förklarar varför det är kolsvart ute redan nu trots att solen bara går ner om en timme.