Jag och Mårten var på cancermottagningen idag. Pratade med min cancerkirurg om hur jag mår osv. Sedan undersökte hon brösten... och hon kände två knölar i vänstra bröstet. Hon var ärlig och sa att hon var säker på att det är cancer... men hon ville förstås undersöka med mammografi och biopsi. Jag vet inte varför hon alltid tar upp det när hon vet att jag inte klarar av det. Jag sa att det skulle fungera med ultraljud om jag kunde få göra undersökningen direkt. Hon pratade med någon på telefon och sa att jag bara kunde gå ner en trappa till mottagningen så skulle det lösa sig. Mårten och jag gick dit, mötte en otrevlig kvinna... men hon tog ändå mitt leg och bad oss vänta. Efter en stund kom hon tillbaka och sa att ingen remiss hade kommit in och att de var fullbokade idag så jag fick komma tillbaka en annan dag. Vi gick tillbaka upp till cancermottagningen och fick så småningom tag i min cancerkirurg igen. Idag var hon lite annorlunda än tidigare gånger jag träffat henne... förut var hon mer "klinisk", alltså lite kall som de flesta läkare är. Men idag märkte jag att hon hade mer medkänsla för mig, verkligen brydde sig om hur jag mådde... och när vi berättade för henne vad de sagt på andra mottagningen så syntes det att hon var irriterad på dem. Hon sa "jag följer med er ner och reder ut det här". Medan Mårten och jag stod och väntade så funderade jag på hela situationen. Min cancerkirurg sa nämligen att hon opererar inte om hon inte vet vad hon har att göra med (alltså behövs det en biopsi). Jag tänkte "äh, fan... jag får väl genomlida en biopsi". När hon hade pratat med de på mottagningen så sa vi till henne att jag kunde genomgå en biopsi ändå... så hon gick och sa det till den som skulle göra ultraljudet.

Jag vet inte om hon pratade med ultraljudläkaren om mina problem för hon och den som assisterade berättade hela tiden steg för steg vad de gjorde och frågade ofta om det gick bra, om bedövningen tog osv. Mycket bättre bemötande än jag någonsin haft på ultraljud/mammografimottagningen. När de gjorde själva biopsin gjorde det inte särskilt ont. Det värsta var bedövningssprutan... ja, och efteråt när hon tryckte ut blod från bröstet... det gjorde ont. Tror hon gjorde det för att jag inte skulle få blåmärke... eller... äh, jag vet inte. Jag fick en broschyr som jag får kolla igenom imorgon. Jag har mängder av grejer på själva sticksåret just nu som ska sitta kvar i minst en och en halv dag. Jag får inte duscha idag och jag får inte anstränga mig heller på minst tre dagar. Ingen träning eller annat jobbigt.

Efter att de var klara med ultraljudet och biopsin så gick Mårten och jag till en annan byggnad för att ta blodprov. Min husläkare vill kolla mina värden och min cancerkirurg lade kanske till några grejer som hon också vill kolla upp. Väntetiden för provtagning var 50 minuter!!! Mårten och jag gick omkring lite och kollade i butikerna som fanns där... och Mårten köpte en gullig mjukisdrake för att göra mig gladare. Själva provtagningen gick bra och fort. Sen åkte vi till min mamma för att berätta allt.

Jag mår inte så bra just nu. Det var mycket jobbigt idag... träffa läkaren, ultraljud, biopsi, blodprov. Jag är helt slut och mår illa just nu. Vet inte vad som händer framöver. Jo, först får vi väl se vad blodproven visar... kanske inte så mycket för de tog bara två rör. Biopsisvaren tar minst två veckor. Jag ser inte särskilt positivt på framtiden för cancerkirurgen sa att man förmodligen behöver operera bort hela bröstet. Jag sa att jag inte har något emot det bara man fyller bröstet med annat under samma operation. På henne lät det som att det var en utdragen process som kan ta flera veckor eller månader med mängder av besök och annat som jag inte minns nu. Hon sa att hon inte tror att jag skulle klara av det med mina problem. Förstår inte varför det skulle vara så komplicerat att fylla ett bröst. Dessutom sa hon att om cancern har spritt sig till resten av kroppen så är det inte heller någon idé att operera. Så det verkar som att jag inte har några val alls... jag kommer dö.