Jag och min kille har just kommit hem efter att ha varit på SPS. Jag var där hela dagen, ända från 9 på morgonen till 21:30. Jag mådde lite bättre när jag fick prata med andra på föreningen, men förkylningen var densamma. Lock för öronen har man också fortfarande... och hosta. Nåväl, det går väl över förr eller senare.

Jag är helt slut. Utmattad, kraftlös... Ändå har jag inte ansträngt mig särskilt mycket idag. Jag lade märke till en sak idag när jag satt och pratade med de andra: Att jag inte sa särskilt mycket. Så har det väl egentligen alltid varit. Så länge jag kan minnas så har jag varit en blyg, tyst och ganska tillbakadragen tjej. Och när jag säger blyg så menar jag extremt blyg. Jag trivdes bäst när jag var ensam. Om det kom över några barn som ville leka med mig så stängde jag in mig på mitt rum och min mamma fick leka med barnen istället. När jag träffade nya människor så vågade jag inte säga något till dem, inte ens "hej". Det klagade mina föräldrar ofta på mig för... det är ju en självklarhet att man ska hälsa på folk. Hm... men det hjälpte inte att de tjatade.

Kompisar hade jag förstås, men de träffade jag bara i skolan, nästan aldrig på fritiden. Blygheten gällde inte bara människor. Jag vågade inte åka buss själv, inte svara i telefonen hemma och absolut inte ringa själv! Om det någon gång ringde på ytterdörren så sprang jag och gömde mig i den mörkaste vrån i huset... Jag hade till och med inprogrammerat att sopbilen kom varje torsdag runt 8-tiden på morgonen och tömde soporna... och då höll jag mig undan från bottenvåningen.

Jag behöver ingen psykolog för att kunna konstatera att jag har lidit av social fobi i förmodligen hela mitt liv. Ju mer jag tänker tillbaka på hur jag var, så är det helt klart att det är social fobi. Men tydligen räckte det inte med den sociala fobin... jag hade även inslag av tvångstankar och tvångshandlingar. När jag t.ex. skulle åka buss till skolan så kollade jag på klockan oändligt många gånger för att verkligen försäkra mig om att det var tid att gå. Men ju mer jag kollade desto osäkrare blev jag. Var klockan verkligen 7:50 eller var den 6:50? Var det rätt dag? Ibland blev jag så stressad av att hålla på sådär att jag faktiskt missade bussen och stannade hemma istället. Och sen får man skuldkänslor för att man inte åkte och tänker på vad läraren och klasskompisarna ska säga dagen efter... så ibland stannade jag hemma en dag till.