Jag läste några av mina gamla inlägg här i dagboken och insåg att jag inte skrivit om mötet med senaste psykiatern i januari. Kan väl kanske vara bra att göra det innan jag glömmer vissa detaljer.

Det hela började med att Mårten hade telefonkontakt med psykiatern som flera gånger lovade att han skulle lyssna på mina problem och att vi gemensamt skulle komma fram till en lösning som både han och jag var nöjda med. Efter att ha besökt psykiater-kvinnan på samma ställe som sänkte min dos och var elak så kände jag tvivel till att gå tillbaka till psykenheten. Jag tänkte ändå att jag ger det en chans. Han lovade Mårten att han skulle se till så att jag inte råkade stöta på psykiater-kvinnan i korridorerna.

Apropå förr-förra psykiatern... skrev jag någonsin att den gången jag träffade henne var den 13:e i månaden, klockan 13 och rum 13? Sjukt...

Nåväl, tillbaka till mupp-psykiater nummer två igen. Mårten och jag tog oss dit, gick in på mottagningen, betalade och väntade sedan utanför dörren, dels för att inte utsätta sig för corona och för att slippa träffa psykiater-tanten. Efter ett tag öppnades dörren och en man stack ut sitt huvud och sa "hej". Första intrycket var väl okej... ända tills han öppnade sin mun igen och sa "har du betalat?". Det är väl uppenbart att man gör det? Han ledde oss till ett rum där en hemsk lysrörslampa var tänd i taket... men bara över den delen där Mårten och jag satt, inte vid skrivbordet där han satt. Det var enormt störande att ha en stark lampa på sig och inte kunna se honom i mörkret där han satt. I och för sig hade han även visir som dolde ansiktet en del. Han petade på den hela tiden under samtalet. Undrar om han själv visste hur många gånger han rättade till den...

Början av samtalet flöt på ganska bra. Han sa i princip samma sak som han hade sagt till Mårten (som sedan fört det vidare till mig). Båda ska vara nöjda och så vidare. Ju längre samtalet pågick desto mer märkte jag att han försökte styra mig åt ett visst håll. Mot slutet så var det ett ultimatum han la fram: byt till Stesolid eller... nej, det fanns inget eller. Hans ord var: "Jag kör med raka puckar, så här är det... Jag kan skriva ut Stesolid för den är enklare att trappa ner. Du får inte Xanor av mig och vart du än vänder dig oavsett om det är här på mottagningen eller andra läkare så kommer ingen hjälpa dig."

Efter att ha gått igenom ett skitjobbigt möte med psykiatri-tanten på samma ställe tidigare och igen bli sparkad på... jag mådde skit. Försökte ändå resonera på ett vuxet sätt och frågade vad hans planer var för att få mig "frisk". Han föreslog att han kunde ringa mig och prata över telefon eller kanske ta promenader med honom i närheten där jag bor. Jösses... han fattade verkligen inte mina problem. Tänk att någon kan vara så okunnig när det gäller panikångest och social fobi. Varför skulle jag överhuvudtaget promenera med en psykiater? Det är väl inte hans jobb?

Jag tror att han förväntade sig en tystlåten flicka som enkelt skulle kunna övertalas. Men jag iakttog honom hela tiden under samtalet och lyssnade på allt han sa. När jag påpekade att han i början av samtalet hade en helt annan kroppshållning så verkade han bli överrumplad. Det var ju sant... mot slutet av samtalet satt han med armarna i kors och lutade sig bakåt... avståndstagande helt enkelt. Jag sa även att jag märkte att han satt och kollade på klockan flera gånger. Just det... i början av samtalet ringde hans son och helt idiotiskt nog så avbröt han mig för att svara! Jösses...

När han märkte att det inte gick att övertala mig så vände han sig till Mårten. Varför skulle min bästa vän tycka annorlunda än mig? Nästan skrattretande.

Det går inte att förklara hur jag mådde... det var för jävligt. Jag tog mig dit fast jag mådde skit och sen fick jag bara ännu mer skit. Hela hans personlighet och allt var bara fel... han frågade flera gånger om jag hade aspergers syndrom bara för att det står i min journal att jag utreddes för det vilket de sedan kom fram till inte stämde. Jag misstänker att han själv har det för vissa saker fattade han helt enkelt inte. Det var ett jätteotrevligt möte. Han verkade njuta av att ha makt över mig. Det var nog det som fick mig att vilja sluta med Xanor. Jag tänkte inte låta en sådan hemsk människa få den makt han ville ha. Det enda bra med mötet var att han nämnde GABA (gamma-aminobutyric acid). Jag hade googlat på det redan innan när jag sökte efter alternativ till Xanor. Att han tog upp just GABA och hur Xanor påverkar det fick mig att ta det varje dag. Vet inte hur nedtrappningen hade gått utan GABA faktiskt.

Jag har inte hört något från psykiatrin på evigheter... förutom att de för längesedan berättade för Mårten att psykiatern hade blivit omplacerad. Det är kanske bäst just nu ändå... jag orkar inte med något när jag trappar ner Xanor. Jag är nere på 0,25 mg nu. Tror det är nu på söndag jag ska ta fram mina 0,25 mg tabletter och dela så det blir 0,125 mg. Kanske låter töntigt men jag tar hellre det säkra framför det osäkra.

Mår för övrigt dåligt. Har ont överallt, mår illa nästan jämt, ser dåligt. Nackvärken hänger kvar också. Är kanske deppig också. Känns bara som att allt är bajs. Finns det egentligen något att vara glad över? Jäkla pandemin förstör allt. Jag tror inte att jag har haft covid-19. Hade inga antikroppar förra sommaren i alla fall och har inte varit speciellt sjuk sedan Mårten och jag kom hem från Spanien hösten 2019.

Jag har suttit uppe och spelat strategispel hela natten. Får väl lägga mig nu eftersom klockan är mycket...