Har inte mått så bra de senaste dagarna. Resan till Uppsala för att få en second opinion om min cancer var ett jäkla slöseri med energi och Xanor. Jag fick träffa en cancerkirurg och en sjuksköterska. Vi satt och pratade mest och kirurgen gjorde ett ultraljud samtidigt som han påpekade mängder av gånger att han inte var utbildad för det. Spelar roll, jag vet att tumörerna är där och växer. Såg det själv på monitorn också. Mot slutet av besöket så sa kirurgen bara att han höll med min första cancerkirurg. Okej... var jag verkligen tvungen att åka så långt bara för att höra det? Jag har inte varit längre bort från hemmet än 5 kilometer de senaste... kanske 3 åren. Det krävdes jättemycket mental förberedelse för att åka så långt och träffa helt nya människor. Jag är rätt säker på att cancerkirurgerna är vänner... det lät så när han pratade om henne. Nåväl, skit samma.

Nu har jag gjort allt jag kan göra. Jag har varit hos en neurologmottagning för mina känselproblem och blivit erbjuden två undersökningar som jag inte klarar av vilket gör att jag inte får mer hjälp. Samma sak med cancern nu... två läkare säger att det inte går att operera bort tumörerna och fylla bröstet med vävnad eller annat. Så nu återstår bara väntan... väntan på att dö.