Jag skrev i tisdags att jag inte mådde bra inför tandläkarbesöket, men inte visste varför eftersom det gick bra förra gången. Nåväl, igår fick jag svaret på det:

En kvart innan farsan skulle skjutsa mig och mamma till tandläkaren ringde han och sa att bilen inte startade. Dessutom stod den precis framför garageporten (vilket den i vanliga fall aldrig gör) så han kunde inte köra ut den andra bilen. Man kan förstås inte lita på en bil som är lika gammal som jag är... men jag mådde ändå plötsligt mycket sämre. Det var som om jag inte hade tagit några Xanor alls. Jag kollade i busstabellen, men det var inget som passade så morsan och jag fick ringa efter en taxi. Tack och lov så kunde den komma hit på bara fem minuter.

Det gick ganska bra att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Till och med när de började lägga bedövning kändes det rätt okej. Men sen tyckte jag att allt gick åt skogen. Jag kanske ska nämna att den här gången hade jag inte samma tandläkare. Det första jag sa var att jag var svårbedövad. Tydligen tog tandläkaren inte det på något större allvar vilket resulterade i att jag fick en hel mängd sprutor. Jag minns inte om det var innan första tanden dragits ut eller efter... men jag kände mig plötsligt så ledsen och tårarna bara rann. När sköterskan frågade hur det var med mig svarade jag bara att jag hade haft en jobbig dag.

Jag skrev väl att förra tandutdragningen gick förvånansvärt fort? Det kan man inte säga om igår. Jag fattar inte vad kärringen sysslade med, men det tog säkert tio gånger längre tid på vardera tand. Behöver jag nämna att ångesten fanns i bakgrunden hela tiden? Men det värsta var ändå att mitt hjärta slog hårt och fort. Jag hade säkert en puls på minst 100. Tandläkaren kan inte ha varit en sådan som behandlar de med tandvårdsrädsla... för i så fall var hon usel. Hon bara körde på som en jävla ångvält. Min förra tandläkare var mycket bättre, förklarade allt lugnt och sa till och med åt mig att blunda när hon skulle bedöva med spruta... så att jag skulle slippa se den.

Inte var det nog med att ha behövt stå ut behandlingen, dessutom blödde det mycket mer än förra gången. Jag bytte tussar hela tiden kändes det som. Men det med resan var nog ändå värst. Innan hade jag tagit det lugnt, förberett mig osv, och så raserades allt på ett ögonblick.