Igår var jag hos husläkarmottagningen. De tömde mig på blod... 4 rör blev det totalt. Husläkaren vill göra en allmän koll på alla mina värden. Ska bli intressant att se vad mina sänkor ligger på. Läkaren skrev ut ett 20-pack 0,25 mg Xanor eftersom psykiatrin har begravt mig.

Hur jag mår? Sådär. Om du undrar varför jag inte mår så pass dåligt att jag nästan dör av ångest för att jag har så få Xanor... så är det för att jag har Xanor kvar. Jag tar ju bara vid behov. Men jag intalade mig att det verkligen var mina sista Xanor bara för att se hur jag skulle hantera situationen och vilken hjälp jag skulle få. Nu vet jag att man kan aldrig lita på någon och att när man mår skit så är det ingen som bryr sig. Jag vill inte hamna i en sådan situation, därför trappar jag ner Xanor själv. Jag har inte många Xanor men tillräckligt för att följa ett nedtrappningsschema. Jag började med 1 mg per dag. Efter tre veckor sänkte jag till 0,75 mg per dag... och det är den dosen jag är på just nu. Inte nu på söndag... men nästa söndag ska jag sänka till 0,5 mg.

Igår var en jobbig dag. Först besöket hos husläkaren med bara 0,75 mg Xanor i kroppen... kan inte ens minnas när jag senast tog så lite innan ett läkarbesök. Det var för jävligt. Jag blev alldeles torr i munnen och mådde inte alls bra. Efter ett tag släppte det dock. Efter läkarbesöket åkte Mårten och jag hem till honom. Han lagade mat: gräddstuvad lever. Gott och nyttigt. Att åka till Mårten gick okej men hem är alltid svårare. Inte blev det bättre av att vi hamnade i en snöstorm... Det tog evigheter att komma hem för vi körde bakom en plog större delen av sträckan. Ja, vi kunde ha kört om... men vi är inte lika korkade som vissa bilister som bara plöjde igenom det decimetertjocka lagret av snö i full fart. När vi var ungefär halvvägs mådde jag plötsligt jättedåligt. Det var ångest... men eftersom jag tar GABA varje dag så blev det inte riktigt lika illa. Hm, hur ska man förklara. Typ som att panikångesten är en nyvässad blyertspenna men GABA gör att det blir en mer trubbig blyertspenna eller ett vapen utan och med ljuddämpare. Ja, ungefär så... som att den värsta paniken i själva panikångesten kapas av.

Trots att jag vid ett par tillfällen mått dåligt så har jag inte avvikit från mitt nedtrappningsschema. Ska försöka stå ut... även om det är svårt. Jag måste komma igång med träningen också. Det känns bara som att det alltid dyker upp något. På måndag får jag mens och jag vet inte om det är så bra (med ångesten alltså) att börja träna efter ett längre uppehåll. Mitt i när jag håller på att trappa ner Xanor också. Men när ska jag börja då? Veckan efter? Då blir det ju precis när jag sänkt dosen. Äh, jag får väl testa att börja träna... nu på söndag. Imorgon ska jag bada och på lördag kommer Mårten förbi.