Jag har bett Mårten avboka alla tider. Jag mår skitdåligt. Har svinmycket ångest och oro så jag klarar inte av det just nu. Varför ska allting bli så komplicerat jämt? Inför datortomografin vill de nämligen ge mig kontrastvätska och efter min förra upplevelse av det så är det omöjligt. De måste prata med min läkare om hur de ska göra. Vad då göra? Måste de ge kontrastvätska? Man känner ju ojämnheterna på mitt huvud, hur fan kan det inte synas på röntgen?

Den andra grejen var ultraljud men som sagt kan jag inte gå dit heller om jag inte vet exakt vad som ska göras. Jag fick uppfattningen att det bara skulle vara ultraljud. Husläkaren hade även skrivit stickprov vilket inte går för mig. På kallelsen står det även mammografi... vad fan, allt är bara skit. Jag vet att de inte kan tvinga mig att göra något men jag vill inte gå igenom alla mina förberedelser bara för att komma till ett ställe och så blir de sura på mig och jag åker hem utan att ha fått något gjort. Förberedelser innebär bland annat mental förberedelse men även kroppslig eftersom jag måste käka plommon och tömma magen dagen innan läkarbesök. Sen vill man ju inte gå skitig till läkaren heller så jag måste fundera ut när jag ska tvätta håret, bada eller duscha. Snart skiter jag i allt...

Min morsa är också konstig. Förra gången jag hade cancer var hon jätteorolig och ledsen men nu känns det som att hon inte bryr sig. Jag förväntar mig inte att hon ska sitta och böla och liknande... men hon är så kall jämfört med hur hon brukar vara. När jag tar upp allt med hur jag mår och att läkaren tror jag kanske har metastaser i kroppen och allt annat så lyssnar hon väl... men sen pratar hon om sig själv eller sina släktingar i Kanada. Det känns som att hon äter någon slags piller som trubbar av hennes känslor. Eller så stoppar hon kanske bara huvudet i sanden. Visst, hon skriver till mig ibland på Messenger att hon tycker jag är stark osv... men två gånger har hon skrivit att hon ska be för mig. Be? Vad då be? Vi har aldrig varit religiösa så vad fan ska hon be för?

Jag är glad att jag har Mårten. Utan honom vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Jag vet inte... jag känner allt mer att jag snart ger upp. Hur mycket skit ska man kämpa igenom? Min känsel försvinner mer och mer. Förrförra gången var det vaderna som känseln började försvinna i. För ett par dagar sedan när jag tränade kunde jag inte känna mina lårmuskler riktigt. Det brukar alltid kännas på baksidan av låren när jag böjer mig framåt och nuddar tårna... när jag gör yogaställningen sun salutation. I och för sig... även när jag gör chair pose så brukar det bränna i musklerna på framsidan av låren och det kände jag inte av heller. Ojämnheterna på huvudet är också värre. Samma sak med känseln i magen. Idag till exempel har jag fått lite känningar av att jag behöver göra nr 2 men inget kommer ut...

Äh, ska kolla på TV. Mårten var förbi tidigare idag men kommer tillbaka om en stund för att jag inte mår bra. Jag sa att han inte behöver det men han kommer hit ändå.